Herrarbete

Herrarbetena var en vanlig företeelse bland folket i Gagnef på 1800-talet.

 På den tiden fanns just inga jobb att få i socknen, förutom det dagliga slitet för levebrödet hemma på gården. Avlönade arbeten var sällsynta och i de fall de förekom var lönen allt annat än fet. Reda pengar var fortfarande en relativt sällsynt vara och man använde sig ofta av naturahushållning både i fråga om t.ex. präst- och lärarlöner (i kombination med pengar) och skattebetalning. 
Hemma på gården klarade man ofta inte av att försörja alla.För att lätta på bördan och samtidigt tjäna sig en liten hacka, drog många Gangsingar iväg till andra delar av landet på arbetsvandringar, herrarbeten. Men tro nu för all del inte att det bara var herrar som drog sta för att arbeta.  Från år 1837 noteras följande siffror: Totalt 6 487 herrarbetare från Dalarna, varav 2 700 var kvinnor och 250 var barn. Det förefaller inte vara lika vanligt hos Flodaborna att dra iväg för att arbeta. De har andra bisysslor på närmare håll. Det verkar också som om Floda socken faktiskt var rikare. Var Gagnef på den tiden ett fattigställe i särklass ?

Målet för arbetsfärderna varierade. Under den tidigare delen av herrarbetesperioden var Stockholm eller någon annan plats i östra Sverige den vanligaste destinationen, men senare, från ca 1865 och framåt, drog man huvudsakligen upp till Norrland. Tillgången på arbete förefaller ha varit stor i andra landsändar. Trots detta gav Gagnefsborna inte upp sina hemman för att flytta. De offrade gärna långa tidsperioder ute på herrarbete för att få livet att gå ihop på den älskade gården därhemma.  Inte heller var det speciellt vanligt att man var otrogen trots den långa tiden hemifrån. Det var mot alla seder och bruk för en gagnefskulla att gifta sig med någon "utsocknes", och folk som inte var från Gagnef betraktades snarast som utomjordingar. 

Själva vandringen ner till t.ex. huvudstaden var ett helt projekt i sig.
De flesta drog iväg på våren när snön smälte. Herrarbetarna gick tillsammans i grupper, och vid varje by anslöt sig några fler. Tom. spelmän ingick i den  närmast processionslika vandringen. Kläder och matsäck hade man med sig, de drogs bak på en hästkärra. Man gick en fyra, fem mil om dagen och sov i närmsta lada eller under någon gran. Matsäcken - kanske tunnbröd och strömming - avnjöts på närmsta krog. Kvällarna kunde bli ganska muntra med dans och sång, trots alla skavsår! 
Vandringen ner till Stockholm tog ungefär en vecka. Väl framme stod arbetsgivarna i kö för att få anställa dagsverkare, så det var ingen risk att bli utan jobb.
Arbetarna kom från hela Dalarna. Varje socken hade sin speciella yrkesspecialitet, något som man där var extra skicklig på. De starka och rejäla dalkullorna fick ofta arbete i någon trädgård eller kyrkogård, som kökspigor, som roddar-kullor i båttrafiken, varuhusbiträden på NK och PUB, eller som "mursmäckor" på ett bygge (kånkade hinkar med murbruk upp till murarna). Karlarna kunde arbeta som murare, målare, pappersbruksarbetare, rallare, timmermän eller snickare.  Arbetsdagen var minst tolv timmar. På söndagen var man ledig; då kunde man dra ut till Djurgården för att starta något uppfriskande gängbråk. 

Framåt hösten drog de flesta hemåt igen och då var nog längtan stor att få återse Gagnefsbygden. Men vissa herrarbeten hade andra säsonger; Bagerskorna stannade till jul. Vedgubbarna jobbade den säsong det var aktuellt att elda. En del kombinerade arbetet hemma på gården med herrarbete, de vandrade iväg efter sådden, var hemma under skörde- och slåtterperioden och gick sedan iväg en andra gång. 

Man blev inte rik på att gå en säsong som herrarbetare. Den stora förtjänsten man gjorde var att det under en så lång tid var en mindre att försörja därhemma. Herrarbetet var inget man gjorde för att få klirr i kassan i första hand, utan mer för att underlätta livet där hemma en smula. 

Kring 1875 var herrarbetenas glansperiod, men därefter gick det utför. Värmlänningar började konkurrera med Dalfolket om arbetena. Dock har företeelsen funnits kvar och i vår tid upplever den en renässans i "masrännan" - bilkaravanen med veckopendlare som går varje helg på vägen mellan Stockholm och Dalarna.

Vad de många herrarbetande kullorna och masarna kanske inte tänkte så mycket på, är att deras arbetsvandringar har gett stora bidrag till kulturen i Gagnef. De fick ju se mängder av nya saker och leva mitt i storstadens myller. Andra människor, seder och bruk måste ha inspirerat och påverkat dem som gav sig iväg. Med sig hem tog de en klen slant men i gengäld hade de så mycket att berätta, så många intryck att dela med  sig av åt andra. 
 
 

Källförteckning: 
"Österfors en Gagnefsby" av E. B. Bergsman, Gagnefs Minnesstuga 1991
"Det sällsamma Dalarna" av Jan Gabrielsson, Raben&Sjögren 1980