Något om kulturklimatet i Sverige på Lucidors tid:
Under denna tid gjordes många revolutionerande upptäckter och framsteg inom naturvetenskapen, filosofin och konsten. Priset för dessa var dock ofta stora personliga uppoffringar, från enskilda individer. De som bröt nya banor och agerade som föregångare möttes ofta med förakt eller rädsla i början – inte minst av kyrkan och makthavarna. Då många av de nya upptäckterna och idéerna hotade gamla auktoriteter och stred mot de kyrkliga idealen fördömdes de ofta och nytänkarna hade att välja mellan att antingen ta tillbaka sina uttalanden och bränna sina skrifter, eller själva hamna på bålet. Censuren var utbredd och användes av makthavare för att tysta ”obekväma” författare och diktare. 
Sverige var på 1600-talet en stormakt med ett landvinningsområde långt utanför våra nuvarande gränser. Men det var inte utan ansträngning man behöll makten över ett så stort område. Den ständiga krigföringen kostade multum och finansierades med hjälp av lån och höga skatter, vilket i sin tur ledde till att de flesta svenskar tvingades leva otroligt knapert, på – eller under - gränsen för existensminimum. 
1600-talets litteraturproduktion var inget som alleman hade tillgång till. Böckerna trycktes i små upplagor, ofta på latin, och var tillägnade de högre stånden och de lärda. Det svenska språket gjorde sitt intåg i litteraturen främst under 1600-talets senare del och användes då för andaktsböcker samt  tillfällighetsvers – dikter som författades till en viss högtid, tex ett bröllop. 

Lars Johansson ”Lucidor” – hans livshistoria:
Lucidor föddes 1938 i Stockholm och döptes den 18 oktober samma år.  Pappa var Johan Erichsson, kapten och skeppslöjtnant. Mamma var Kirstin Larsdotter, som i sin tur var dotter till adlade amirallöjtnanten Strusshielm. Lucidor hade två storasystrar och två lillebröder. Lucidors barn- och ungdomsår var en orolig och kringflackande tid. 1943 flyttade familjen till Kaseburg på den tyska ön Useborg, då morfar Strusshielm blivit chef för örlogsvarvet där.  Lucidor  blev tidigt föräldralös, redan 1650 var båda föräldrarna döda och 1655 dog även Strusshielm. Men han hade ju varit en mäktig man och hade naturligtvis många mäktiga bekanta, bland dem den svenske överbefälhavaren och senare riksmarsken Carl Gustaf Wrangel. Denne åtog sig att agera som Lucidors förmyndare och dessutom svara för det utlovade testamentet som Strusshielm lämnat, enligt vilket barnen skulle få dela på 1600 riksdaler. Så småningom överlät Wrangel detta uppdrag åt sin godsförvaltare Joachim Edling. Denne var dock en girig skurk och han tog tillfället i akt att stoppa arvspengarna i sina egna fickor. Penningbristen var ett stort besvär för Lucidor och många av hans planer gick om intet på grund av att det försnillade arvet inte betalades ut till honom. Det skulle komma att dröja ända till 1671 innan arvet äntligen kom syskonen tillgodo.

Lucidor började studera på det tyska universitetet Greifswald på hösten 1655, ungefär samtidigt som morfadern dog. På detta universitet präglades klimatet bland studenterna av dueller och en fruktansvärd pennalism. Tvång och översitteri från de äldre studenterna tillhörde vardagen för Lucidor. Trots detta  skötte han sig väl det första året med rycktes sedan alltmer med i studentupplopp och olika tilltag, och tillslut blev han känd för att vara en bråkstake som deltog med alla hjärtans lust i olika upplopp. Studenterna härjade och stormade olika krogar och drog sig inte för att ta till värjan. 

1659 var det dags att byta universitet och Lucidor skrev in sig vid universitetet i Leipzig. Det vilda studentlivet fortsatte även där. Då studenterna på kvällarna kom tillbaka från sina sena krogrundor utanför stan, var de tvungna att betala stadsvakten för att få släppas igenom de vid det laget stängda stadsportarna. Naturligtvis hade de ingen lust att lägga ut pengar på sådant, så att forcera portarna med våld var ett mycket bättre alternativ, då det också gav tillfälle till ett uppfriskande litet slagsmål. Lucidor hann inte vara mer än ett år i Leipzig förrän han blev häktad, anklagad för inblandningen i ett stort studentupplopp. Bråkstaken Lucidor tog aldrig någon examen men hann ändå med att införskaffa en mängd kunskap och bli en mycket kunnig man på många områden.

1661 drog Lucidor till Frankrike för att studera språk, men penningbristen tvingade honom att söka sig tillbaka till Sverige och sin syster i Borgholm.
I Västergötland  träffade han den stora kärleken – Magdalena Sjöblad, dotter till en löjtnant.  Han skrev sånger om sin kärlek till henne och om hennes ära och skönhet. Lucidor lyckades förföra sitt hjärtas dam, men dåtidens lagar var stränga och det var opassande och förbjudet att locka en dam av adlig börd, så han straffades med två års landsförvisning. Detta var ett förhållandevis milt straff för ett sådant brott, beroende på att man troligtvis hoppades att han skulle återvända snart – man ville egentligen ha honom kvar! Troligtvis reste Lucidor runt i England och Italien under tiden. 
Lucidor flyttade dock inte tillbaka till Västergötland efter sitt avtjänade straff, utan bosatte sig i Stockholm 1664. Huruvida han och fröken Sjöblad någonsin blev man och hustru förtäljer inte historien. 

I Stockholm försörjde sig Lucidor genom att arbeta som språklärare, göra översättningsarbeten och skriva tillfällighetsvers, alltså verser på beställning till fester, bröllop och liknande. Han levde ett ganska vilt liv med mycket fester och allehanda utsvävningar – de senare även med hjälp av penna och papper. Första halvåret 1669 arbetade han som språklärare på Uppsala universitet. Hans goda språkkunskaper gjorde honom till en mycket kompetent lärare. Efter tiden i Uppsala återvände han till Stockholm och var under en tid mycket produktiv inom området tillfällighetsvers. 
Tillfällighetsverserna blev ett mycket utbrett fenomen i Sverige under denna tid och snart skulle det diktas och sjungas på varenda tillställning. Faktum är att kungen såg sig tvungen att lagstifta mot ”eländet” för att få hejd på de allt mer utsvävande poemen. Han beslutade att det skulle vara förbjudet att dikta tillfällighetsvers utan att vara ombedd därtill.

Under sensommaren 1669 ska det bli ”finbröllop” i Stockholm. Det är Conrad Gyllenstierna som ska gifta sig med Märta Christina Ulfsporre. Lucidor, som tidigare skrivit en uppskattad vers om ”friarens vedermödor” till Conrads brors bröllop, bestämmer sig i sista minuten för att spinna vidare på temat inför den ståndande högtiden. Han skriver – på eget bevåg – dikten ”Giljare Kvaal” (friarens kval) och lämnar den att delas ut bland bröllopsgästerna. Det är ett fint sällskap som tar del av lucidors verk – till och med änkedrottningen och den unge kung Karl XI närvarar. Dikten om friarens alla besvär är vass och fräck, och tänkt att lätta upp stämningen bland gästerna. Tyvärr saknar Conrad Gyllenstierna dock sinne för humor, och han anser att Lucidors vers är ett rent personangrepp. Conrad driver saken till sin spets och
Lucidor ställs inför rätta. Rättegångsprocessen förhalas hela tiden av Gyllenstierna och hans advokater och blir en utdragen plåga för Lucidor, som sitter i en kall och mörk fängelsehåla och dessutom tvingas agera som sin egen advokat. Han frias till slut efter drygt ett halvår i fängelse och många utstådda plågor. 
Men tiden i fängelse bar ändå frukt, det var nämligen där Lucidor skrev visan ”Skulle jag sörja då vore jag tokot”, som kanske är hans mest kända. Efter tiden i fängelset förändrades Lucidors diktarstil. Han tycktes ha kommit på ”bättre tankar” och skrev mer insmickrande verser, diktade vid förnämt folks begravningar och fick ett nytt anseende som mer kultiverad.  I slutskedet av sitt liv komponerade han en del andliga sånger och psalmer med en djup (nyfunnen?) religiositet.

Begravningen var enkel och hans lösöre såldes för sammanlagt 99 riksdaler.

15 år efter hans död samlades Lucidors verk och utgavs under titeln ”Helicons Blomster”.

Lucidor, poeten och personen….
…Kallade sig Lucidor den olycklige. Han framstår som en talangfull och intelligent skald med verkliga anlag men som fått klara sig själv utan stöd från föräldrar och utan att ha kunnat åka snålskjuts på ett fint släktnamn.  Han var en häftig personlighet, stolt och med stark självkänsla, men samtidigt finns ett självdestruktivt drag hos honom.
Lucidor skrev dryckesvisor, bröllopspoem, andliga sånger och kärleksvisor. Han söp och blev sjuklig och mycket av det han skrivit präglas av dödsfruktan. 
I Lucidors dryckesvisor kan man ana samma drag som sedan skulle komma att blomma ut i C M Bellmans verk. Lucidor var självständig och uppriktig som Viwallius och utmanade som Villon. Han kunde också slå an en enklare tonart, främst i sina kärleksvisor. Visorna fördes vidare i folklig tradition. 
Lucidor var god vän med Samuel Columbus, en annan diktare. Denne berättar om flera episoder som utspelats i sällskap med Lucidor och genom dessa får vi en ganska god bild av vår egensinnige poet, och hans ovilja att böja sig för ståndssamhällets oskrivna regler. Columbus jämför Lucidor med den grekiske poeten Diogenes, som avvisade allt som andra uppfattade som tecken på rikedom, ära och materiella behov. Han var en radikal, som chockerade omgivningen genom att bo i en tunna och ständigt utmana samhället och dess ”oskrivna regler”. 
Columbus berättat bland annat om hur han träffade på Lucidor sjungandes på gatan. Columbus bad honom att vara tyst, eftersom det var opassande att gå och gapa på det viset. Lucidor svarade då att vädret och luften välan var allmän egendom och var och en hade frihet att bruka den såväl till sång, spel eller tal. Hans tunga var också hans egen, och den visa han sjöng hade han själv komponerat. Följaktligen fanns ingen anledning för honom att hålla tyst…
Vid ett annat tillfälle då Columbus och Lucidor var ute och promenerade tillsammans, kom de att möta Greve Päder Brahe då han åkte förbi i sin vagn. Columbus tog genas av hatten och bugade djupt. Lucidor frågade varför han gjorde så och Columbus svarade förvånat att det ju var Riksdrotsen som for förbi, och han skall väl äras och vördas, en sådan höghet som han är. Lucidor hade en annan åsikt: ”Greve Päder far sine vägar och jag mine. Om jag hare några penningar i pungen, går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag kan, och Grev Päder för sig, var han vill. Men har jag något att sökja av honom, så går jag till honom och bugar och bockar.”
Lucidor var en slags vagabond som inte ville någon ont, men som samtidigt älskade att utmana och trotsa. 

Till sist ett litet förslag på förklaring till namnet Lucidor:
”Lucidor den olycklige” var pseudonymen Lars Johansson använde då han skrev Giljare Kvaaal. I rättegången anklagas han för att ha tagit detta namn bara för att jävlas med Conrad Gyllenstierna – namnet ”Lucidor” påstås nämligen vara bildat av de latinska orden ”Lux” (stjärna) och ”Or” (guld, gyllene), vilket alltså blir Gyllenstjärna. På bröllopsversen stod alltså egentligen ”Författat av Gyllenstierna den olycklige”…..
 

Källor:    Red. Ulf Bagge : Lucidor (en bok för alla)
              Runo Lindskog : Klassikerboken
              Ulf Jansson, Martin Levander: Litteraturen  - epoker och diktare
              Forums Litteraturhandbok
              Samt Internet. 
 

   Sammanställt och nedskrivet av A-K Ossendorf.