Vad är stamning?                                                                                                            .
Stamning är ett språkhandikapp som inte har någon allmänt accepterad definition. Det kan beskrivas såsom "störningar i talets rytm", eller mer detaljerat: "talrubbning som kännetecknas av avbrott i talflödet, främst upprepningar, utdragningar och pauser."  WHO’s definition lyder som följer: "Stamning innebär en rubbning i talets rytm, där individen vet precis vad han ska säga, men för ögonblicket är oförmögen att säga det på grund av ofrivillig repetition, förlängning eller avbrott av ett helt ljud." Detta är tre olika definitioner av den yttre, hörbara delen av handikappet, men stamning är mer än så!
Man kan likna stamningen vid ett isberg i vattnet. Det bara en liten del av problemet som sticker upp, alltså visar sig utåt. Undre ytan finns rädsla, skam och dåligt självförtroende, undvikanden och kanske kontaktproblem. Den osynliga delen är störst, och viktigast!

Barn stakar sig ofta under talutvecklingen och det är helt normalt, men det kan vara svårt att dra en skarp gräns mellan vad som är naturligt och när det övergår till stamning. 
Om barnets stakningar och svårigheter kommer oftare och det börjar se ansträngande ut att tala, om barnet kämpar med orden, svårigheterna kommer oftare och inte bara vid iver, barnet börjar visa rädsla och undviker vissa talsituationer, då är det inte naturligt längre utan kan kallas stamning.

Hur utvecklas stamning ?                                                                                                .
Stamningen uppkommer oftast i samband med att man som barn lär sig att tala. Att barn stakar sig, snubblar på ord, tvekar och har andra små problem med sitt tal är vanligt och helt normalt, och sådana små problem brukar försvinna av sig själva efter en tid. Men i vissa fall dröjer sig problemen kvar upp i skolåldern, och i och med de successivt ökande krav som ställs på barnet i skolan förvärras stamningen ofta. 
Med tiden ändrar barnets stamning karaktär; från att ha varit små stakningar och svårigheter med vissa ljud, blir stamningen mer till en ansträngd kamp. Barnet har ofta problem med speciella ljud och ord, och undviker därför dessa eller byter ut dem.
Barnet kanske känner sig misslyckat när det stammar vid högläsning i skolan - speciellt när hela klassen hör på - och ur den känslan utvecklas en rädsla för att tala.

Stamningen blir alltså ett påtagligt problem först när barnet börjar skolan. 
 

Vilka problem medför stamningen?                                                                                 .
Många av dem som stammar bryr sig inte så mycket om det, och för dem är stamningen inget stort problem, men för andra innebär stamningen ett stort hinder i livet.
Om man upplever stamningen som ett problem hamnar man lätt i en ond cirkel där problemet bara växer sig allt större. Man känner rädsla och ångest för att tala, självförtroendet sjunker i botten, man upplever det svårt att umgås socialt och kanske isolerar sig själv, etcetera. De psykologiska följder som stamningen ger är oftast ett mycket större problem än själva stamningen i sig!

Den som stammar lägger sig ofta till med olika vanor och "knep" för att dölja handikappet och underlätta för sig själv. 
· Man inleder tal och satser med utfyllnadsord som "öhh…." "alltså…" "liksom…" "vahetere…"
    medflera meningslösa ord, allt för att undvika lång tystnad och för att lättare inleda satsen.
· En del stammare använder olika rörelser för att komma ur en stakning eller blockering. De
     kanske nickar, blinkar, gör en grimas. De här knepen hjälper bara under en kortare tid, men 
     rörelserna kan vara svåra att vänja sig av med även fast de har förlorat sin betydelse. 
· För att undvika stamning kan den stammande också byta ut eller undvika ord eller hela  talsituationer.

Alla dessa små "ovanor" adderas ihop, och det kan lätt leda till att åhöraren uppfattar den stammande som en klen eller efterbliven typ med mycket större problem än bara ett enkelt talfel.
 

Stamning är ett opålitligt och nyckfullt handikapp. Ibland stammar man, ibland inte, och det är svårt att förutsäga hur man kommer att reagera i en viss situation. Det gör att man aldrig kan känna sig säker, och gör såklart att man känner olust och kanske t.o.m rädsla inför alla situationer där man kan behöva säga något. 
Stamning är ett svårt handikapp för dagens människa, eftersom den muntliga förmågan spelar större roll nu än vad den gjorde förr. Tempot i samhället blir snabbare, informationsvågen sköljer över oss från alla håll och alla meddelanden måste fram snabbt, snabbt. 
Ett stammande barn kanske inte vågar svara på frågor i skolan, och det kanske leder till att läraren underskattar och felbedömer barnets kunskaper. Stammande personer kanske undviker att tala i telefon. De undviker kontakt över huvud taget, de väljer ett tyst och tillbakadraget jobb.

Att känna rädsla inför speciella ord och ljud där man vet att man kommer att staka sig, leder ofta till att den stammande tar till olika knep som minskar den hörbara stamningen, men å andra sidan ger ett ökat spänningstillstånd - den stammande måste hela tiden vara på sin vakt och på helspänn - och dessutom ger det minskad förmåga att kunna uttrycka vad man tänker, tycker och känner.

Det går inte att mäta stamningens svårighetsgrad genom mängden hörbar stamning, eftersom man snart blir skicklig på att dölja och undvika sin stamning. Den största delen av problemet är den som inte syns. 
Stamning är ett stort problem för den drabbade, eftersom det kan utvecklas till en ond cirkel:
  rädsla och spänning  -  undvikande av vissa ord och situationer  -  ännu mer spänning  -  osv….

Hur känns stamning?                                                                                                     .
En stammande person vet vad han vill säga och hur han ska säga det, men meningen "fastnar" när han ska uttala den. Det käns som att inte ha kontroll över sitt eget tal.
Stammaren kan känna sig frustrerad över att inte kunna få fram och uttrycka det budskap han vill, och han kan känna ångest över att inte ha kontroll över talet. 

Många tror att stamning beror på att man blir nervös för att man ska tala och därför "hakar upp sig". Stamning beskrivs ofta som en följd av nervositet eller andra psykologiska besvär. I vissa fall kan skrämmande upplevelser utlösa stamning, men detta är inte så vanligt som många tror.  Stamning är faktiskt, i de flesta fall, inte alls något "nervöst". Egentligen är det faktiskt helt tvärt om!
Det är stamningen och andras reaktioner och bemötande på stamningen som gör att den stammande blir nervös. Nervositeten är alltså en följd av stamningen, inte tvärt om. Däremot kan nervositeten naturligtvis förvärra situationen för den stammande, eftersom den gör att han automatiskt spänner sig inför en talsituation där han vet att han kan börja stamma, och spänningen gör det inte direkt lättare att tala….

Vilka stammar?                                                                                                                  .
 Stamning finns hos alla folk i hela världen, men verkar vara vanligare i I-länderna där vältalighet och verbal förmåga är en förutsättning för framgång. Stamning är vanligare hos barn än hos vuxna och ca 5% av världens befolkning har stammat under barndomen, medan antalet vuxna stammare är mindre än 1%.. Stamningen är mycket vanligare hos män än hos kvinnor - ca 4 gånger så vanligt. Hos barn är könsfördelningen jämnare, men fortfarande är pojkar mer drabbade.
Vad kan könsfördelningen bero på? 
Vissa menar att det beror på att pojkar och flickor uppfostras olika, andra pekar på olika könshormoner och ytterligare andra menar att stamningen beror på att nervsystemet utvecklas tidigare hos flickor! (Detta kräver en förklaring: Flickors nervsystem utvecklas tidigare och det gör att deras talutveckling också börjar tidigare. Då börjar flickor alltså att stamma tidigare, men har också lättare att växa ifrån det.)
I Sverige finns ca 60 000 stammare.

Är stammare mer korkade än andra?                                                                           .
Nja, korkad och korkad, men forskare har kommit fram till att stammande barn faktiskt har lite lägre IQ än barn som inte stammar. Å andra sidan har man också observerat att äldre stammande ungdomar - exempelvis gymnasister som vi - har högre IQ än sina klasskompisar
Hur som helst har man slutat att mäta IQ och lägga fram begåvningsteorier om stammande idag.
 

Vad är orsaken till stamning?                                                                                       .
Den frågan har inget allmänt accepterat svar och olika forskare har olika teorier om vari problemet bottnar.  Är orsaken kroppslig(medicinsk), psykologisk eller sociologisk? Eller kanske alla tre?
Med tiden har många olika teorier framförts.

Medicinska (kroppsliga) teorier: Eftersom sammandragningar i stämbanden och oregelbundenheter i andningen hör till stamningssymtomen, kan man anta att stamning har medicinska orsaker. 
Dessutom förekommer stamning oftare i vissa släkten och detta bevisar att ärftliga orsaker kan ligga bakom. Vissa hävdar att just ärftligheten bevisar att stamning har medicinska orsaker, som ju kan ärvas vidare. Men ingen har ännu lyckats finna den gemensamma "pusselbit" som ska vara orsaken till stamningen, om det nu finns någon sådan. Tecken finns dock på att stamning beror på att hjärnhalvorna inte kan samordna sig riktigt. Mycket av dagens forskning visar att stamningen faktiskt har en medicinsk grundorsak. 

Psykologiska teorier:  Den uppfattning som många har att stammande ska ha en nervös och instabil karaktär har lett till att många sökt stamningens grundorsak på det psykologiska planet.
Vissa menar att stamningen i sig ger ett slags"tillfredsställelse" eller tyder på tillbakahållen vrede.
Visserligen har stamningen sina psykologiska sidor - den onda cirkeln, rädslan och ångesten mm - men de förklarar knappast hur problemet uppkommit, utan är snarare följder av stamningen. 
Vissa beteendevetenskapsforskare påstår att stamningen orsakas av "klassisk betingning" som tillexempel innebär att om man en gång stammat när man talat i en mikrofon, så utgör mkrofonen en slags stimulansfaktor för stamningen, och det skapar i sin tur spänning, nervositet, mer stamning och kanske undvikande. 

Sociologiska teorier: Anhängarna till dessa menar att stamningen bottnar i en ogynnsam uppväxtmiljö och att föräldrarna har ett stort ansvar. De anser att stamningen kan vara ärftlig på så sätt att föräldrar som själva har stammat fäster extra stor uppmärksamhet på hur deras barn talar, de blir oroliga när de märker att barnet hakar upp sig och stakar sig (vilket ju är helt normalt när barnet lär sig tala) och på så sätt kanske ofrivilligt sätter press på, och smittar av sin oro till barnet och därför skapar en dålig miljö.
Vissa tror också att stamning kan vara resultatet av att föräldrarna har för höga krav på sina barn.

Det låter väl troligt att stamning kan påverkas av oroliga föräldrar och av en pressad uppväxt, men det är mindre troligt att detta är själva grundorsaken till stamningen.
 

Hur behandlar man stamning?                                                                                          .
Innan man sätter in åtgärder för att bota - eller åtminstone lindra - ett funktionshinder, måste man veta orsakerna till problemet. Eftersom orskerna till stamning är oklara har de olika behandlings-formerna alltid varit lite trevande och ofta resultatlösa.

Först en kort genomgång av de behandlingsmetoder som använts "förr i tiden":

Eftersom stamning funnits lika länge som människan har talat, fick även de antika grekerna tampas med detta handikapp. Poeten och politikern Demosthenes stammade, och han hade en egen metod att minska sin stamning, han tränade mycket och hårt för att förbättra talförmågan och stoppade stenar i munnen !!

På 1800-talet fanns redan ett rikt utbud av behandlingsmetoder men frågan är väl om de hjälpte. Man prövade att operera stammande människor, att piska dem med mera…. På 1800-talet uppstod även den klassiska övningsbehandlingen, som går ut på att man tränar sitt tal genom olika övningar; avslappnings-, andnings- och rytmträning,  att talsjunga med mera. Det fungerade ofta alldeles ypperligt på själva träningarna, men i vardagslivet höll det inte. En sådan här behandling rekommenderades ofta av medicinska läkare, medan psykologerna rasade och menade att den inte arbetade på djupet och inte gav någon bestående förbättring.  Många oseriösa "stamningsskolor" tog chansen att tjäna pengar på folks bekymmer.

Under 1800-talets andra hälft utvecklades behaviorismen.  Denär en form av beteendeterapi som skall användas för att bota rädsla - t.ex. vid fobier - och går ut på att man successivt ska utsätta sig för det man fruktar, för att så småningom vänja sig vid det. Dock var det ingen framgångsrik metod, eftersom rädslan för att stamma är annorlunda än rädslan för t.ex. spindlar eller hundar. 
Operant betingning är en annan del av beteendeterapin, som liknar dressyr av djur. Den går ut på att belöna när man gör rätt och bestraffa när man gör fel. Operant betingning kom mest till nytta för att öka barns motivation att träna.

Vid 1800-talets slut levde allas vår Sigmund Freud med sin psykoanalys som han stoppade in lite varstans. Enligt hans teori borde stamning tyda på att man är neurotisk - har en neuros. Stamningen kan tolkas symboliskt och bero på undertryckta, omedvetna konflikter inom personen. Dock hade Freud ingen framgång i sin behandling av stamning, och han erkände själv att psykoanalysen inte var någon passande behandlingsmetod.

Fram till 1930-talet dominerade de tre ovanstående terapierna i stamningsbehandlingen.

På senare tid, under andra halvan an 1900-talet, har stamningsforskningen allt mer pekat på att stamning INTE har psykiska orsaker, utan snarare beror på ärftliga eller kroppsliga men. 
Nuförtiden används i huvudsak de två följande behandlingsmetoderna:

Icke-undvikande-terapi:
Dök upp i USA på 1930-talet och har varit stort undet de senaste årtiondena. Den har ett enkelt syfte, nänligen att man ska acceptera sin stamning, lära sig leva med den och inte undvika situationer. Den terapin arbetar mest med själva rädslan och spänningen inför att tala - minska flyktbeteendet och skapa distans till talet och stamningen. Behandlingen går ungefär ut på att utsätta stammaren för  "besvärliga"  situationer; att tala i telefon, att hålla tal etc.  Genom att analysera sin stamning och ta reda på vilka fel man egentligen gör, så att man kan ändra sitt beteende - ta bort "ovanor" som utfyllnadsord, "hjälprörelser" med mera. Sedan ska man steg för steg lära sig att stamma mindre ansträngt. 
 

Flyt-träning
Uppstod i USA och Australien på 1960-1970-talen. När Icke-undvikandeterapin slagit igenom tyckte många att det kändes som om man "givit upp" inom stamningsbehandlingen, och som en motpol till Icke-undvikandeterapin tog Flyt-träningen upp gamla metoder från den klassiska övningsbehandlingen, metoder för att minska stamningen och öka flytet i talet. Man riktar helt enkelt in sig på själva talbeteendet för att förändra och förbättra det. Man angriper problemet från andra hållet! I och med att man gör framgångar i sitt tal, minskar rädslan och ångesten på köpet. 
Att lära sig att tala långsamt och avslappnat är viktigt, samt att lita på sin talförmåga - släppa tankarna på att man är en stammare.
 

Jag tänkte helt kort nämna några initiativtagare och terapeuter inom de båda olika grenarna av stamningsbehandlingen, och presentera deras idéer om hur man bäst ska angripa handikappet.

Icke-undvikandeterapi
Här finns tre huvudvarianter.

Wendell Johnsson
Var själv en stammare. Han studerade på universitet med inriktningen "stamning".

• stamningen har inga fysiska orsaker, utan beror på att man är rädd och undviker talsituationer, tappar självförtroendet.
• träna talsituationer, tala spontant.
• analysera sin stamning för att bli medveten om den.

Charles Van Riper
Studerade även han stamning på universitetet i Iowa i USA , och stammade själv.
…är den som kanske haft störat inflytande på 1900-talets terapi, speciellt i Sverige.

• målet är att uppnå flytande stamning
• göra stamningen lättare istället för att undvika den
• sakta ner talhastigheten, mjuka, förlängda övergångar mellan ljud, mjuka lätta talorgan.
• frivillig stamning för att minska talrädslan.
• 4-stegs terapi: 

Joseph Sheehan
Hans syn på stamning bygger mycket på de två ovanstående.

•  Stamning är konflikt mellan viljan att tala och viljan att undvika att tala.
•  minska talrädslan, inte undvika situationer, acceptera sin stamning.
•  studera stamningen, lära sig stamma mjukt och avspänt.

Flyt-träning
En mängd olika metoder finns för att uppnå det önskvärda flytande talet, och det mest återkommande och vanliga är "prolonged speech" d.v.s. nedsaktat förlängt tal. Prolondged speech är det arbetssätt som varit vanligast i stamningsterapin sedan 1970-talet och bygger på följande moment: 
· sakta ned tempot - tala långsammare!
· ta pauser
· mjukt flödande tal
· Mjuka kontakter mellan talorganen; inte spänna sig.
· förlänga ljud, variera talhastigheten.

Prolonged speech kräver mycket träning för att ge resultat. I england kan stammare få själva metoden på en kassett och i en bok, och de tränar sedan på egen hand. Över huvud taget bygger Flyt-träningen mer på att stammaren ska träna mycket själv, och kan i princip följa ett allmänt program till skillnad från Icke-undvikandeterapin som är mer psykologisk. Där spelar terapeuten en viktig roll.
DAF kallas ett hjälpmedel som ofta används när man ska lära sig prolonged speech. Då bär man ett par hörlurar som återger ens egen röst med en liten fördröjning och då tvingas man att tala långsammare.

Några forskare som utarbetat egna terapier inom Flyt-träningen:

Courtney Stromsta:
Var elev åt Van Riper( som presenterades tidigare.)

• Koartikulera=sammanbinda ord, ljud och meningar.
• Koncentrera sig på andra ljudet i ett ord och göra det första ljudet i ordet som en "rörelse in i det andra". Denna teknik används successivt mer och mer sällan för att till sist övergå till att man bara formar ljudet tyst framför sig…
• Hastigheten spelar ingen större roll.

William H. Perkins
Perkins’ metod har likheter med Icke-undvikandeterapin.

• Stamning är en medfödd begränsning, den måste man lära sig att leva med, men man kan förbättra flytet i talet genom att träna upp en teknik.
• Viktigast: tala långsamt.
• Korta fraser, mjuka kontakter mellan talorgan, luftig, mjuk röst, konstant luftflöde.
• Viktigt att inte undvika ljud och situationer.

Einer Boberg/Deborah Kully
Dessa har utvecklat en intemsivterapi i Canada. Den bygger på Flyt-träning, men mixas med inslag från Icke-undvikandeterapin. Många anser deras program vara väldigt intressant.
 

De två olika metoderna - Flyt-träning och Icke-undvikandeterapi -  kan ses som motpoler till varandra, och de angriper problemet från varsitt håll. Frågan är bara vad som är bäst? Som tur är finns det stamningsforskare som hittat en slags medelväg i stamningsbehandlingen, där de hämtar ideer från både Icke-undikandeterapin OCH flyt-träningen och på så sätt kan plocka russinen ur kakan.

Några av dessa är:

Hugo Gregory
Terapi i fyra moment:  
1) Attitydförändring 
2)  Avspänning
3)  Analysera talet (med hjälp av t.ex. videoinspelningar)
4)  Träna in ett nytt talbeteende (träna hastighet, röststyrka och betoning mm)
 

Theodore J. Peters & Barry Guitar
Dessa två har betytt mycket för att minska de motsättningar som funnits och finns mellan de två olika behandlingsformerna. Även de delar in sin terapi i fyra moment:
1)  Förstå stamningen så den känns mindre främmande - minskar talrädslan.
2)  Sluta att undvika, ta bort negativa känslor.  Arbeta bort talrädslan är viktigt.
3)  Ändra sitt stamningsbeteende med hjälp av flyt-tekniker. Sakta ner, starta mjukt, mjuka kontakter
4)  Sätta det nya talbeteendet "i ryggmärgen", träna och vara sin egen terapeut.
 

Det var något om de olika terapimetoderna. De är som sagt varandras motpoler, faktiskt också när det gäller vilket mål de siktar på med sina terapier. Självklart vill båda inriktningarna först och främst göra livet lättare för den som stammar, men skillnaden är ändå stor.
Icke-undvikandeterapin anser att det viktigaste är att stammaren accepterar sitt handikapp och lär sig leva med det. Omvärlden måste också visa större hänsyn.
Flyt-träningen har ett helt flytande tal som yttersta mål.
Bägge sidor anser att den andra har fel! Men hur det är så är det nog bra att det finns olika behandlingsmetoder, eftersom alla stammare inte stammar lika och inte har samma behov av hjälp.
 
 

Hur som helst måste en behandling av stamningen riktas mot HELA "isberget" för att göra någon nytta.  Att enbart träna taltekniken eller göra avspännings- och andningsövningar hjälper bara på kort sikt. Vilken "mix" man seadn väljer måste vara upp till var och en, eftersom det är så individuellt.
Det är väldigt sällan man kan bota stamningen helt, åtminstone med de behandlingsmetoder som finns idag, men det är ofta möjligt att kraftigt minska problemet, både det yttre stamningsbeteendet - "toppen av isberget" samt det inre, känslomässiga och psykologiska problem som finns "under ytan".
 

Möjligheter till behandling i Sverige                                                                              .

Idag finns två olika behandlingsformer i Sverie: att gå hos Logoped eller att delta i en intensivterapi.  Hos logopeden går man under lång tid, kanske flera år, medan intensivterapin ( med inriktningen på antingen Flyt-träning eller Icke-undvikande) kanske pågår en månad eller så.
AIS (arbetsgruppen för intensiv stamningsterapi) genomför intensivterapi i Sverige sedan år 1984. De håller till i Göteborg och är en del av Talvårdsverksamheten på Sahlgrenska sjukhuset. De drar åt Icke- undvikande-hållet och medan man är på terapi där, bor man på internat. Det finns terapigrupper för såväl vuxna som barn och ungdomar.  AIS består av 30 personer, huvudsakligen logopeder, talpedagoger, dramapedagoger, fritidsledare m.fl.
Egentligen kan man se intensivterapin som ett komplement till en behandling hos logoped.

Det finns också möjlighet att gå med i en studiecirkel eller förening för stamningsterapi. 

Det bästa är dock förmodligen att börja hos logoped för att sedan bygga på sin terapi med andra former. 
 

SSR - Sveriges stamningsföreningars Riksförbund

…är en ideell handikapporganisation som fungerar som "paraply" för de ca 15-20 lokala 
    föreningar som finns i Sverige.
…har totalt ca 700 medlemmar.
…får statliga bidrag för sin verksamhet.
…sprider information om stamning och arbetar politiskt för de handikappades väl.
…ordnar aktiviteter för stammande, kurser mm. och ger ut en tidning, "PLUS".
…bevakar den senaste forskningen om stamning och samarbetar med utländska 
    stamningsförbund.
…finns i Stockholm på adressen: Box 9514, 102 74 STOCKHOLM.
 
 

Kända stammare genom tiderna:                                                                                 .
Winston Churchill 
Han var den bästa talaren i hela brittiska parlamentet, men bara om han hade förberett sig riktigt noga i förväg. Han brukade studera ämnet som han tänkte tala om veckor i förväg och förberedde sig på tänkbara frågor. Detta gjorde också att Churchill blev mycket kunnig.

Marilyn Monroe
Marilyns säregna sätt att tala, var hennes sätt att dölja och kontrollera stamningen.  Hon fick lära sig av en talpedagog att tala på det viset och göra överdrivna rörelser med munnen. 

John Larkin (scatman John)
Scatman John som hade en sommarplåga för några år sedan med låten "scatman", stammar. För honom är det en slags terapi att sjunga och rappa. Han har stammat ända sen barnsben men i sitt vuxna liv dröjde det länge innan han vågade se stamningen i vitögat och träda fram i ljuset och berätta vad han hade för handikapp.

Bruce Willis , skådisen, stammar också, om det kan vara till någon tröst…

Lewis Carroll (författare till Alice i Underlandet)
Lewis ville bli präst, men han fick inte eftersom han stammade. 
Han har skrivit följande dikt, som får avsluta detta arbete:
 

upp, tack.