Hon står vid hagarna tillsammans med sin pappa. Jag ser dem i ögonvrån. När jag låser upp porten till stallet, ser jag att de rör sig åt mitt håll.
Hur ska det bli idag? Kommer allt att gå bra? Kommer hon att göra några framsteg, lyckas med det som inte fungerade förra söndagen?
Det här är ingen vanlig ridlektion. Det känns om det är min insats som avgör hur det ska gå, men jag tänker att det bästa måste vara att bara vara naturlig och låta saker komma som de kommer. Men hur gör man det?

Jag hinner inte tänka mer, för nu kommer de in i stallet.
”Hej, hej”, säger pappan.
”Hejsan!”, svarar jag. ”Hej Hanna! Jaså, nu är det dags igen?”
Hon skruvar lite besvärat på sig och söker först osäkert sin pappas blick, men sedan sneglar hon åt mig i ena ögonvrån och vi får kontakt i en sekund. Hon ler överdrivet stort, men varmt, och vänder sedan genast ner blicken igen, famlandes med händerna som om hon inte visste var hon skulle göra av dem. Jag skrattar och hämtar ett grimskaft, som jag räcker henne. 
”Nu går vi ut och hämtar lortgrisen Eddie. Här, du kan väl leda honom?”
”Mmmh, flinar hon och grabbar tag i grimskaftet. Hon håller det hårt framför bröstet med båda händerna när vi går ut. Hon går försiktigt, ljudlöst och lite bockbent och tittar sig omkring med något som liknar skräckblandad förtjusning. När våra blickar råkar mötas ler hon, men vänder snabbt bort blicken igen. 

Hon är kanske runt 170 cm lång, ungefär som jag, och hon ser ut som vilken vanlig, blond tjej som helst, lite blyg och försiktig bara. Hon är smal men inte klen, och har ett smalt ansikte med smala, bleka läppar och pigga, livfulla ögon som förstärker hennes leende när hon är glad. Hon har rakt, haklångt hår, om är klippt i enklast möjliga frisyr – rakt av och lugg fram. Förra terminen red hon i grå mjukisbyxor och gummistövlar, precis som alla nybörjare gör. Nu har hon nya, fina ridkläder, gröna ridbyxor, ridskor med grönt foder och en vinröd, figursydd, quiltad ridväst. Men ingen egen hjälm! Lustigt, tänker jag. Hon lånar alltid en av ridklubbens stora, klumpiga Jofa-hjälmar som med sitt GRK-tryck bakpå inte alls passar till de fina kläderna. 
Den splitternya, fina utrustningen sitter lite knöligt knäppt och spänd och hon ser lite grann ut som ett barn, som egentligen inte alls bryr sig om kläder men som ändå har fått nya, alldeles för stora plagg påhängda av mamma.
Fast kläderna gör henne gott; hon ser fräsch och glad ut. Tänk om hon bara kunde låta sitt hårdraperi falla för frisörens sax! En kort, busig frisyr skulle lyfta henna minst en decimeter, tänker jag då vi går på stallbacken. 

Hanna går några steg före mig i den leriga hagen, tvekande och försiktigt. Ibland vänder hon hastigt blicken mot mig liksom för att kontrollera om hon gör rätt. Jag ler och hon uppfattar det som ett ”OK”, och fortsätter.
Hästarna som är ute är nyfikna och kommer fram till oss där vi går. När Herbie sträcker fram huvudet för att nosa på henne, drar hon förskräckt åt sig axeln och tittar halvt skräckslaget på mig. När hon ser att jag kliar och klappar på Primus huvud, som sträcks fram mot mig, skrattar hon lättat och sträcker ut sin hand åt Herbie.

Mr Ed, som vi ska hämta, står stilla och tittar storögt på när vi närmar oss. Hanna spänner fast grimskaftet i ringen på sidan av hans grimma och trär sedan grimman på Eds huvud. 
”Nej, vänta lite. Nu blev det tokigt!”, säger jag.
Hon hugger lite skamset tag i grimskaftet och håller det ett tag. Hon tänker så det knakar. Så kommer hon ihåg, hakar loss spännet och knäpper varsamt fast det i ringen under Eds haka istället, samtidigt som hon tittar på mig för att få en bekräftelse.
”Just precis, så ska det sitta! Då går vi!”
Hanna börjar att gå och får lov att truga lite för att få Ed att börja röra sig. Han sträcker på halsen så långt han når, men när hon tar ett steg till och drar i grimskaftet räcker inte halsen till längre, och Ed klafsar loss ur leran och följer snett bakom henne.
Jag motar undan några hästar som vill följa med in. 
”Bra, Hanna! Om du tar in Ed i stallet så stänger jag om de här drumlarna”, säger jag, öppnar grinden och slussar ut ekipaget. Hanna säger inget utan går bara med blicken koncentrerat fäst på stalldörren.

När jag kommer in i stallet igen står hon framför ryktskåpet och väljer borstar. Alla hennes rörelser är tveksamma och det märks att hon är lite osäker. Hon tittar blygt dels på sin pappa, som står kvar utanför Eds spilta, dels på mig, för att kolla upp att hon inte gör fel. 
När hon har plockat åt sig några ryktsaker och smyger in till Ed, nosar han godissuget på henne. Hon mimar ett jättestort, lyckligt men ljudlöst skratt och blicken flackar förtjust mellan Ed, pappan och mig. Medan hon fumligt och försiktigt stryker borsten över Eds päls, vill han hela tiden putta och blåsa på henne. Hon mimskrattar ett brett ”Mmmmh” och föser undan hans huvud varje gång. Jag står utanför spiltväggen och betraktar dem, när de buffas, och snart kan jag urskilja att hon säger något åt Ed, när hans mule kommer nosande. Ibland ett mumlande ”nämen” och ibland ett förtjust ”fyy!” Hon smälter som en sked honung i en tekopp när hon pysslar med hästarna. 
Jag lägger huvudet på sned och ser på Ed. Lille vän, om du visste vilka underverk du bidrar till, tänker jag och hoppas att han kan uppfatta mina tankar. 
Visserligen tar det oändligt lång tid för henne att borsta när hon hela tiden avbryter sig för att klappa och fösa undan Eds huvud, men varför ha bråttom? Livet är långt!

De första gångerna Hanna red på ridklubben var hon väldigt tyst och inåtvänd, och det verkade nästan som om hon hade någon slags social fobi. Men även om hon fortfarande är mycket sparsam med ord, är hon inte längre tyst. Hennes kroppsspråk är så yvigt och rikt att hon inte känns tyst, och det blir mer för varje ridtimme. Hennes konturer växer fram mer för varje gång. Så känner jag det!
När hon är koncentrerad, som t.ex. när hon spänner remmarna på tränset, ja då är hon verkligen sammanbiten! Munnen är antingen bestämt sammanpressad eller så följer den med i hennes rörelser, plutar och hjälper till. Ögonbrynen är ihoprynkade, blicken skarpt fäst på det aktuella spännet och pannan i djupa veck, medan de långa, smala fingrarna plockar med remmarna. Jag kan riktigt höra hur det knakar av koncentration! 
När sedan spänningen och koncentrationen släpper, är hon bara glad, glad, glad. Och då menar jag glad med hela kroppen! Alla hennes muskler verkar skratta och kroppen blir till ett jätteleende, som liksom nästan exploderar i hennes ansikte. Munnen smilar, maximalt tänjd, så att kinderna blir som små röda äpplen ända uppe vid öronen. Ögonen strålar likt dem på ett lyckligt barn som sitter bland julklapparna. Henne ljudlösa skratt är det varmaste, mest äkta, jag någonsin upplevt.
Jag undrar om hon är medveten om att hennes glada humör smittar av sig på andra? Jag känner mig priviligerad som får umgås med denna fantastiska människa, som är så mycket mer färgstark än jag.

När jag först fick frågan om jag ville ställa upp som ledare för Hannas handikappridning, svarade jag ganska pliktskyldigt ja, men utan att direkt hoppa av glädje. Jag associerade obarmhärtigt till min sinnebilda av handikappridning; två suckande, oengagerade ledare tröskar runt ridhuset varv på varv i maklig takt, diskuterande helgens öden och äventyr med varandra, medan en mumlande tant med förvridet ansikte och intetsägande blick hänger på sniskan i en specialsadel på hästryggen. Jag visste att det är av stort värde för många handikappade att få rida och umgås med hästar, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag själv – som ledare - skulle kunna få ut så mycket av det!! Oj, så fel jag hade…..
På Hannas lektioner brukar jag alltid undra vem som har roligast – hon, Ed eller jag? Troligtvis alla tre! Det är ett rent nöje att hålla lektion för henne. Hon är läraktig, positiv, hon lyssnar och försöker, hon är glad och orädd och hon VILL!! Ibland har hon svårt att koordinera sig själv och sina rörelser, och det mörks när hon rider – hon måste koncentrera sig på en sak i taget och då blir alla andra rörelser överdrivna eller bortkopplade för en stund. Men det tror jag är något hon kan träna och bli bättre på!

Trots att jag känt Hanna i över ett år nu undrar jag alltjämt: Vad rör sig i hennes huvud? Vet hon att vi tycker att hon är annorlunda – att hon är handikappad? Har någon förklarat för henne, förstår hon vad det innebär? Märker hon hur andra människor upplever henne, behandlar andra henne konstigt? Hon kanske tycker att det är vi ”vanliga” människor som är annorlunda och udda, inte hon.
Tänker hon på framtiden? Är hon orolig? Har hon några bekymmer? Tänker hon tillbaka på ridlektionen, Ed och mig när hon sitter i passagerarsätet i bilen på väg hem?

”Hon är arton år fyllda, men fem år i huvudet” har någon sagt, lite nedvärderande och lite som om det är synd om henne. Men jag undrar det, jag. Sällan har jag träffat någon människa som verkar så ända in i själen lycklig som Hanna.