Den här dikten har jag fått tips om av min mamma. Visst är den mest en massa flumsnack - poeten drogade friskt - men jag tycker att den är vacker, har vacker rytm och vackra ord. Jag kan den faktiskt utantill - du kan testa mig om du möter mig någon gång! 
 

In Xanadu did Kubla Khan
A stately pleasure-dome decree:
Where Alph, the sacred river, ran
Through caverns measureless to man
Down to a sunless sea.

So twice five miles of fertile ground
With walls and towers were girdled round:
And there were gardens bright with sinuous rills,
Where blossomed many an incense-bearing tree,
And here were forests ancient as the hills,
Enfolding sunny spots of greenery.

But oh! That deep romantic chasm which slanted
Down the green hill athwart a cedarn cover !
A savage place! as holy and inchanted
As e'er beneath a waning moon was haunted
By woman wailing for her demon-lover!
And from this chasm, with ceaseless turmoil seething,
As if this earth in fast thick pants were breathing, 
A mighty fountain momently was forced :
Amid whose swift half-intermitted burst
Huge fragments vaulted like rebounding hail,
Or chaffy grain beneath the thresher's flail :
And 'mid these dancing rocks at once and ever
It flung up momently the sacred river.
Five miles meandering with a mazy motion
Through wood and dale the sacred river ran,
Then reached the caverns measureless to man,
And sank in tumult to a lifeless ocean:
And ‘mid this tumult Kubla heard from far
Ancestral voices prophesying war!

The shadow of the dome of pleasure 
Floated midway on the wawes;
Where was heard the mingled measure
From the fountains and the caves.
It was a miracle of rare device,
A sunny pleasure-dome with caves of ice!

A damsel with a dulcimer
In a vision once I saw:
It was an Abyssinian maid,
And on her dulcimer she play’d,
Singing of Mount Ahora.
Could I revive within me
her symphony and song,
To such a deep delight ‘twould win me,
That with music loud and long,
I would build that dome in air,
That sunny dome! Those caves of ice!
And all who heard should see them there,
And all should cry, Beware! Beware!
His flashing eyes, his floating hair!
Weawe a circle round him trice,
And close your eyes with holy dread:
For he on honey-dew hath fed,
And drunk the milk of paradise.

Det vore ändå dumt att hänga sig
det finns ju så mycket ljust och vackert kvar
i livet, det smakar ännu lite hallon
om hallonbåtarna från vissa lokala
karamellfabriker

Det finns talgoxar och våren kommer
man hör korparna klinga och klonga
och domherrarna trycker 
i fågelbordets skugga medan solljuset faller
ett ljusår i sekunden
mot fjolårsgräset runtomkring
Så är det här
isen är ännu stark
men solen vet hur man gör

Även jag försvagas
jag smälter och rinner bort
Det är inte detsamma som att dö
men det är nästan detsamma som att dö
fast åt ett annat håll

                                       Thomas Tidholm

Nu har jag slutit ditt öga , det högra och friska,
jag har slutit det vänstra, det svullna och trötta.
Vi har tagit bort alla stöd
för din värkande kropp
och lagt den tillrätta, att vila.
Vi har baddat din såriga rygg,
vi har tvättat dig ännu en gång, den sista.
Vi har kammat ditt hår
som blivit så långt och vackert igen.
Vi har svept dig så fint vi har kunnat.
På ditt bröst har vi lagt några blommor
från marken där hemma.
Vi har tänt ljuset i skålen, det röda och fina
du själv ville spara.

För blicken andas du tydligt i skenet,
stilla och lugnt, för jag har sett det så länge
i nätter och dagar.
Men du andas ej mer,
munnen som blivit så liten
är tyst, och så stilla.
Så sent som i går, så sent som i dag
lovade jag att du snart skulle slippa
all värk, att du skulle få sova i fred.
Du sover, mitt barn, och andas ej mera.

                                                         Reidar Ekner

Nu är middagsstunden hunnen, 
kröningstimmens högtidsdjupa,
stora solskensro.
Nu är dagen övervunnen.
Liksom slagna kämpar stupa 
tvivel, hopp och tro.
Vattnet torkar in i brunnen.
Fågeln , som i skyn har kretsat
söker upp sitt bo.
Stridens spänning är försvunnen.
Lust och kval, som lika hetsat,
mista tagg och klo.
Som en blomma doftförbrunnen
kvinnan vid din sida somnar.-
Bort bär drömmens bro.
Fingret sakta över munnen !
Hela vackra världen domnar,
ljuva solskensro.

                                Oscar Levertin

Gå kära kropp kom följ mig kära själ
vid allt vad ingen ser och ingen tror
Till lampans andakt sjunger drömmens eld
allt tystare sin ton i stillhetens ackord

Kom kära sömn och göm mig kära jord
Två halva lämnar en till hälften hel
Gå kära kropp kom följ mig kära själ
vid allt vad ingen ser och ingen tror

Jag anger verkligheten för mitt mord
fast jag varit dessa drömmars träl
Den oåtsporde skall bli oförspord
Kom kära sömn och göm mig kära jord
Gå kära kropp kom följ mig kära själ

                                               Gunnar Ekelöf

Det här är den absolut vackraste dikt jag vet.
 

Det gick en gammal odalman 
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång !
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat , började han gå.
Döden tänkte jag mig så. 

                          Bo Setterlind

Om man går fort fort
och tittar rakt fram
då kommer man fort fram.

Om man går långsamt
och tittar på allt vid vägkanten
om man tar upp en sten 
och luktar på en blomma  -
då går det inte fort.

Men stenen och blomman
har blivit ens vänner.

                         Kaj  Beckman

Fågel i bur
fågel i bur
längtar du aldrig ut?

Fråga du så 
svara jag må
ofta jag längtar ut

Hur kan du då
sjunga så
vackert och utan slut?

För att min bur
min lilla bur
blivit min värld till slut.

                                 Brita av Geijerstam

Snart blir därute löven glesa. 
Pendylen slår. Vi räkna slagen.
Det är för att du snart ska resa,
vi gått förstämda hela dagen.

Vi gå till bords men utan hunger,
och våra andetag blir korta
var gång en vind bak rutan sjunger.
Det är för att du snart är borta.

I fönstret ligger tidtabellen.
Vem hjälper oss att glömma tiden?
Vem tröstar oss den sista kvällen,
för att vår sommar är förliden?

                                      Hjalmar Gullberg