Jag älskar allt som växer. (nästan, inte kvickrot). Naturen är fantastisk och saknar helt motstycke! Människan kan aldrig (och kommer nog aldrig att kunna) på egen hand skapa något så sinnrikt och samtidigt sinnligt som naturen.

Tänk att på våren mötas av den första tussilagon som trotsar frost och tjäle och tänk att krafsa lite i mullen och hitta tulpanlökar på väg upp, fast du vet inte riktigt vilken sort det är - överraskning! 




Eller tänk att komma hem från semestern och finna att trädgården har exploderat i en kaskad av grönska och färg och glädje som en välkomstpresent till dig! (kräver förstås att du har snälla grannar som vattnar åt dig...)

Visst är det underbart! Naturens mångfald är så generös och ger så mycket utan att kräva nästan något tillbaka. Och alla kan ta del av den.

Dessutom har det sin charm att försöka samarbeta med växterna i en trädgård. Det är inte alltid det blir som man tänkt sig men det gör inte så mycket.