KOMVUX Mockfjärdsskolan
 
 

     Specialarbete i historia B av Anna Karin Ossendorf
     Mockfjärd 1999-11-26

 
     Inledning:  Utseende & Beteendeideal
     Förhistorisk tid 
     Antiken 700 f.Kr-500 e.Kr  
     Kelter, germaner och vikingar
     Kristendomens intåg och medeltiden
     Från renässans till upplysning
     1700-talet
     1800-talet
     1900-talet fram till vår tid
     Sammanfattning
 

    Källförteckning
 

    Broby-Johansen, R                 Kropp och kläder                        Rabén & Sjögren 1985
    Gould Davis, Elizabeth         I begynnelsen var kvinnan         Almqvist & Wiksell 1971
    Liversage, Toni                       Kvinnan och historien                Prisma 1975
    Nilsson, R & Thorsell, L.       Kvinnoroller genom tiderna     Esselte 1978
    Sjöstedt, Lise (red.) m.fl.        Kvinnornas historia                    Forskningsrådsnämnden 1993 
    Thålin-Bergman, Lena          O forna tiders kvinnor                 LT’s förlag 1975 
    Wolf, Naomi                             Skönhetsmyten                              Natur och Kultur 1992
 

Inledning                                                                                                                     .

Du kommer snart att få följa med på en resa som börjar på de allra första urmänniskornas tid och fortsätter framåt, ända till modern tid.  På den resan skall vi göra strandhugg i olika tidsåldrar för att studera kvinnornas ställning, eller kanske mer den ställning kvinnorna förväntas befinna sig i. Det här arbetet syftar nämligen till att belysa kvinnoidealets förändringar och utveckling genom tiderna, och försöka svara på frågan:

Hur har kvinnorollen sett ut i forna dagar, och vad har format dagens kvinnoroll och ideal ?

Ett ideal är ju något som människan har skapat, en slags föreställning om hur något skall vara för att vara idealiskt.  Ibland tycker jag att vi tenderar att ta idealet för givet, ungefär som om det är ett slags historiskt faktum som vi inte kan påverka,  som följer med under evolutionens gång.  Men det är ju inte sant. Många säger att det är "samhället" som formar ideal, normer och tabun. Det är samhällets fel att unga blir kriminella, samhällets fel att tjejer får anorexia eller blir våldtagna. Samhälla mig hit och dit!!  Samhället är ju ingen utomstående kraft, samhället utgörs av människorna!  Idealen skapas av oss själva och kan följaktligen även ändras eller avskaffas av oss själva om vi så önskar.  Tänk på det !!

Till saken: Nu ska vi studera kvinnorollens och idealets historia.  Men, som ordspråket säger: Man skall först sopa utanför egen förstu.  Därför börjar vi med att reda ut hur kvinnoidealet egentligen ser ut i dag, om det nu går att svara på. (Observera att i den här frågan har jag inte tagit hjälp av någon litteratur eller utomstående källa. Jag utgår bara ifrån vad jag själv tycker och hur jag själv uppfattar omvärlden.)

Jag anser att det finns två kvinnoideal: ett som är skapat av män och ett som är skapat av kvinnorna själva.  Vad gäller kroppsidealet och utseendet skiljer de sig inte nämnvärt,  skillnaden ligger i beteendet och kvinnans framtoning.

Utseende: 
Det är fint att vara högrest och smal, det går inte att komma ifrån.  Men mager skall hon inte vara - hon ska ha hullet på rätt ställe nämligen på brösten, och lite på rumpan.  Plank-modellen a la Twiggy går inte hem, Pamela Anderson är bättre. Med silikon eller utan, det beror på hur man är utrustad av naturen. Långbent,  fast och slank kropp med en jämn solbränna och inga hårtofsar varken under armarna, på benen eller i bikinilinjen.  Solarium, rakapparat och anti-cellulitcréme hjälper till.  Men det gäller att inte överdriva träningen på gymet eller arbetet - atletisk kroppsbyggnad med spelande muskler och breda axlar eftertraktas inte av andra än kvinnliga bodybuilders. Det är inte kvinnligt och verkar avskräckande på män.
Böljande hår ramar in det ovala ansiktet med stora ögon, liten näsa och fyllig mun.  Smink  bättrar  på  utseendet ytterligare,  gör ögonen mörka och utmanande, munnen röd  och döljer eventuella ojämnheter och - ve och fasa - rynkor.  Huden är persikoslät och len och fri från skrynklor, ärr och åderbråck. Tänderna lyser pepsodentvita, naglarna är långa och lackade. 

Evig ungdom är åtråvärt och helst ska man se ut som 16 när man är 46, annars hamnar man i kris och blir kallad vid det fula glåpordet "tant".  Ett grått hårstrå kan ge gråa hår i förtid och måste kvickt färgas över. Ungefär samtidigt som de "första gråa" dyker upp klipper kvinnorna håret kortare, lite busigt,  för att liksom få en ungdomligare look. Sophia Loren beundras för sin eviga ungdom och delar med sig av sina bästa tips för evig ungdom i var och varannan damtidning. "Ät aprikoser och spaghetti" "Njut av livet" "Använd oil of ulay anti-wrinkle x 2000 supernatural skin care varje dag".  (Eller ta genvägen och gör en ansiktslyftning - men det talar man inte högt om). 
Att "åldras med behag" och "de grå hårens charm" gäller endast män, men på karlar anses det däremot sexigt och attraktivt med vindpinade fåror i ansiktet.

Beteendeideal:
Nog nu om utseendet, det är ju faktiskt bara skalet. Ett kvickt hopp till kvinnans roll och uppenbarelse ! Som sagt: Enligt min teori så skiljer sig det "manliga" och det "kvinnliga" kvinnoidealet åt på denna punkt.

Det manliga kvinnoidealet är en ganska traditionell kvinnobild. Det är format av årtusendens vågor av patriarkaliska kulturer, dvs kulturer där mannen varit den dominerande och kvinnan varit underlydande.  Den ställer höga krav på kvinnan och ställer henne i förhållande till mannen.  Hon ska vara svagare och underlägsen mannen, tjäna mindre pengar och vara bräckligare. 
Kvinnan är den omsorgsfulla, hon pysslar och donar, sköter hushållssysslor och tar hand om barnen.  Just att sköta barn och hushåll har varit kvinnans uppgift genom alla tider ända sedan de första stenåldersfamiljerna bildades. 
Kvinnan ska inte vara för tuff eller vågad, inte ta för sig så mycket, inte vara för högljudd. Jag tycker att man kan sammanfatta det hela som att kvinnan ska stå lite i bakgrunden - inte bredvid, utan strax bakom mannen.  Ingen förväntar sig att en kvinna ska "klara av  saker".  Däremot finns outtalade krav på att hon ska vara en perfekt hustru, maka och mor samtidigt utan att besvära mannen med sina funderingar kring sådant.  Och För att klara det krävs en riktig "stålmorsa", verkligt tuff och stadig.  Med andra ord en "hel karl"…!! 

Det kvinnliga kvinnoidealet är kanske det som pressar kvinnan hårdast.  Hon ska nämligen leva upp till det "manliga" kvinnoidealet, men samtidigt ställer hon krav på sig själv att vara den perfekta mamman, den perfekta anställda/chefen, och den perfekta individen.
Hon ska vara attraktiv bland män och vara en underbar hustru och älskarinna, alltid ställa upp för sina barn och släktingar, alltid vara en glad och trevlig kollega som samarbetar och kan kompromissa.  Samtidigt ska hon vara självständig och kunna säga ifrån, hon ska tänka på sig själv också, hon ska ha "inre harmoni", kämpa för sina rättigheter, och INTE krypa på knä för mannen….
Kvinnor konkurrerar med varandra, det är helt naturligt. Men i och med "Kvinnokampen" som förs i samhället, för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män, så konkurrerar kvinnorna även med männen! De ska liksom vara superkvinnor och dessutom vara som män, kunna allt som männen kan, utan att för den skull ha de nackdelar som männen har.  Det säger ju sig självt att det inte fungerar. Ingen människa kan leva upp till ett sådant ideal. 
Kvinnor och män är olika varelser med olika brister och förtjänster. De är lika mycket värda, men de är inte likadana.  De måste få konkurrera på sina villkor och få utnyttja sina förtjänster, istället för att konkurrera på varandras villkor och försöka ändra sina brister.
Det är väl inte kvinnan det är fel på, utan systemet…

Att bli kallad för "kvinna" eller "kärring" är det värsta som kan hända en man, men att vara "pojkflicka" eller "reda sig som en hel karl" är snarare komplimanger för en kvinna.  Språket är fullt av mansrelaterade ordstäv och talesätt: "vara man för sin sak", "bra karl reder sig själv" etc.  Det säger en hel del om hur vi lever!!
Vad sägs om: "Har kvinna sett på hustrun"  istället för  "har man sett på maken" ???
 

Förhistorisk tid                                                                                                               .

De allra första människorna var självförsörjande, skogslevande vegetarianer. Kvinnor och män hade i princip samma uppgifter i livet: samla mat och föra släktet vidare. Skillnaden var att kvinnan födde och bar omkring på barnet.  Människobarnet klamrade sig fast i mammas päls och var inte lika hjälplös som dagens bebisar.  Det klarade sig själv ganska tidigt och hindrade inte moderns rörelsefrihet nämnvärt. 
Så småningom övergick människan till blandkost och började samarbeta i grupp för att jaga villebråd.  Hon reste sig upp på bakbenen och händer och fötter fick skilda uppgifter.  Samtidigt fick också kvinnor och män olika uppgifter - ser man på, könsbunden arbetsfördelning redan tiotusentals år före Kristus!! 
Männen ansvarade för jakten. Att det blev så har faktiskt en naturlig förklaring:  Mödrarna som utvecklats till upprättgång , på två ben, kunde nu inte föda lika storhövdade ungar som tidigare. Ungen måste födas tidigare, och hjärnan utvecklas vidare efter födseln. Detta i sin tur gjorde människobarnet mer hjälplöst och beroende av moderns skydd och omhändertagande under lång tid efter födseln.  Varje barn ammades i 3-4 år.  Vidare fanns inte längre någon päls att klamra sig fast i, utan modern måste bära barnet.  Allt detta gjorde det mycket opraktiskt för henne att jaga, bättre var att hon tog ansvaret för att säkra fortlevnaden genom att koncentrera sig på barnets vård. Genom detta blev mor och barn hårt knutna till varandra. 
Fadern då, hade han ingen kontakt med barnen?  Jo, han hade den viktiga rollen att lära sina söner allt han visste och föra jaktkunskaperna vidare,  precis som modern lärde flickebarnen hur man samlade och skötte de kvinnliga sysslorna.  Var och en hade sin bestämda uppgift.

Från tiden innan skriftspråket kom till finns inte så många kvarlevor, men de som finns ger en tydlig bild av hur dåtidens drömkvinna såg ut:  En mullig, trind eller rentav fetlagd, ibland gravid, rejäl kvinna med en bred rumpa. Statyetter och skulpturer av sten och ben samt målningar från tidiga halv-åkerbrukssamhällen visar entydigt denna bild av kvinnan.  De flesta forntidsfigurer är nog gjorda av män.  Frågan är om de ger en sann bild av kvinnorna, för så feta kan de knappast ha blivit på dåtidens föda och levnadssätt. Snarare var det väl så att det var sällsynt och åtråvärt med ett fettlager. Alltså fanns redan på forntiden ett kvinnoideal: Så rund och kurvig som möjligt, med rejäla "bilringar".  Det är klart att det var eftertraktat i en tid där man inte var garanterad mat för dagen på ICA snabbköp.

En lustig sak är att figurerna ofta porträtterar kvinnan sedd bakifrån. Till skillnad mot dagens "framsidefixering" är det bakdelen och ryggen som framhävs på forntida kvinnofigurer.  Ibland har de små skulpturerna försetts med en svällande rumpa av kolossalformat, motsvarigheten till dagens uppumpade bröst.
Spår av mänsklig klädsel återfanns först vid slutet av istiden för ungefär  20 000 år sedan.
Forntidsfigurerna är nakna, det enda plagg som kan ses på några av dem är ett "bakkläde" - dvs ett slags förkläde av remsor eller snören som sitter baktill!  Detta bakkläde framhävde den kvinnliga rondören och karaktären ytterligare och var inte till för att dölja något. 

 Föreställde figurerna en modergudinna?

Det är faktiskt högst troligt!
Bland annat dessa statyetter, men också många andra arkeologiska fynd pekar på att de förhistoriska kulturerna var matriarkat, dvs. kvinnovälden. Och om man börjar betrakta historien med den tanken i bakhuvudet, var kanske de tidigaste "könsrollerna" inte så neutrala som vi hittills antagit. Vi behåller tanken och ser vad vi kan hitta lite längre fram..
Under hundratusentals år levde människan som jägare-samlare. Det var först för ca 10 000 år sedan som jordbruksrevolutionen i grunden förändrade livsvillkoren.  Övergången från att samla till att själv producera mat, vilket naturligtvis inte skedde över en natt,  är en av de viktigaste milstolparna i historien.  Med all säkerhet är det kvinnan vi har att tacka för att jordbruket kom till.  När hon gick  omkring bland de vilda sädesslagen för att leta efter något lämpligt att skörda, växte säkert tankar fram om att själva kunna odla dessa. Kanske kom hon underfund med fröets funktion av ett misstag - det är ju mycket troligt att vetekorn hamnade lite varstans eftersom det är dem man använder som föda -  och gjorde ett eget sådd-experiment. Vidare uppfann hon krukmakeriet och tillverkade lerkärl att förvara säd och frön i. Hon tog hand om de fångster som mannen hade lyckats införskaffa, och lärde sig att lösa problemet med att lagra maten genom att torka den.
De första jordbruken var så kallade halv-åkerbruk. Kvinnorna skötte jordbruket och männen jagade.  Fortfarande måste man flytta med jämna mellanrum för att finna nytt villebråd och få ny jord att odla i, eftersom den gamla åkern fort blev utsugen.  Plogen var ännu inte uppfunnen,  jorden bearbetades med en hacka eller pinne.
 

Nu kommer ytterligare bevis för att det tidigaste samhället kan ha varit ett matriarkat. 
Jordbruket var till skillnad från jakten en säker försörjning och det gav kvinnan auktoritet. 
Kvinnan var den som stod för försörjningen, medan mannen bara kunde bidra med något OM han hade haft jaktlycka. Om man vill, kan man se det som att mannen endast kunde anförtros den "bisyssla" som jakten innebar, och att kvinnan skötte väsentligheterna.
Den livsviktiga kunskapen om odlingen och alla andra "kvinnosysslor" fördes vidare från mor till dotter och arvsrätten (rätten att bruka jorden) gick från mor till dotter. I dessa samhällen räknade man härstamningen på moderns sida. Eftersom endast kvinnorna behärskade jordbrukssysslorna, är det väl troligt att de hade makten därhemma och stod för organisationen. De skulle knappast ha behövt några män annat än för fortplantningens skull !  Vissa källor påpekar att ledare och hövdingar utsågs  bland männen, och att forntidssamhället därför inte kan ha varit ett rent matriarkat. Men kanske var det så att männen utsåg ledare ibland SIG, och att de hade en "mansgrupp" (ett jaktlag!) med inbördes hierarki, medan kvinnorna i sin tur stod högre än hela denna grupp av män? 
Sammanfattningsvis värderades kvinnorna i halv-åkerbrukssamhällena MINST lika högt som männen, troligtvis högre. 

Så småningom utvecklades jordbruket vidare. Plogen togs i bruk och man började att själv bevattna jorden. Skördarna ökade och gav ett större försörjningsunderlag.
I och med jordbrukets vidareutveckling blev det slut på människans nomadliv; nu blev hon bofast.  Försörjningen fanns på nära håll och man lärde sig även att tämja de vilda djuren för att ha dem som arbetsdjur och för att få mat. Kvinnorna lärde sig att bereda hudar och
någon klok kvinna måste ha förundrats över fårets mjuka ull och undrat om inte den kunde användas till något, kanske började hon tvinna den mellan sina fingrar och märkt att det blev som en tråd. Ur detta utvecklades så de första spinn- och vävredskapen. Kvinnorna lärde sig att ta vara på köttet efter slakten och vidareutvecklade metoderna för att lagra kött.  Praktiskt taget alla viktiga uppfinningar och upptäckter under denna tid gjordes av kvinnor. Om man beaktar detta får mannen verkligen en underordnad roll i det tidigaste samhället. Under en tusenårig period kring 3000 f.Kr. görs massor av tekniska framsteg: hjulet uppfinns, skriftspråket kommer till,  metaller som koppar och brons tas i bruk. Dessa senare tekniska skapelser tillskrivs - till skillnad från de tidigare uppfinningarna - ofta männen, men vissa källor hävdar att det är troligt att upphovsmannen även nu så att säga var en upphovskvinna. 

Det finns dock en konflikt mellan "matriarkatsförespråkarna" och "patriarkatshävdarna" om hur det var med den saken. De som hävdar kvinnans totala dominans påstår att alla uppfinningar under den förhistoriska tiden och den tidiga jordbrukskulturen är kvinnors verk, och att männen i princip fungerade som "anställda" under kvinnliga "chefer" - kvinnan stod för organisationen och mannen ålades enklare uppgifter, som kvinnorna delade ut.  Det verkar rimligt ända fram tills dess att människan blir bofast och plogen införs i jordbruket. Patriarkatshävdarna menar nämligen att jordbruksarbetet med plogen blev alltför fysiskt krävande för kvinnan, och att mannen då övertog detta arbete. Och så blev det plötsligt han som försörjde familjen - ombytta roller! Mannen fortsatte sitt trumftåg och de senare tekniska skapelserna är hans verk.  Detta har stöd i att kvinnan var bunden vid vård av barn, och att graviditet hindrade henne från tungt arbete.  Matriarkatslinjen hävdar istället att mannen gradvis "stal" kvinnornas idéer och kommersialiserade dem, när kvinnorna gjort "grovjobbet" och lagt grunden till ett tryggt och välorganiserat samhälle.

Hmm..vad ska man tro på ?  Var det verkligen så att plöjningen var för fysiskt krävande för kvinnan? Och vem uppfann egentligen plogen - kvinna eller man ?  Jag måste påpeka att det faktiskt finns historiker som hävdar att kvinnor och män förr hade i princip likartad fysik i fråga om kroppsstorlek och -grovhet, och att kvinnorna i flera fall överträffade männen i styrka och prestation.  Det kan ju vara troligt,  om man tänker att de utvecklats från att vara trädlevande apor där ju båda måste kasta sig från gren till gren och använda musklerna. Tänk om det var så, att det var kvinnorna som harvade runt med plogen ? 
Dessa historiker menar att dagens stora skillnad i fysik och muskelmassa mellan kvinna och man beror på valet av partner: På den matriarkaliska tiden var det kvinnan som valde sin man, och då ville hon givetvis ha den starkaste och bästa som fanns att tillgå - han skulle ju åtminstone vara lika stark som hon! De riktiga klenisarna rensades ut, och de kraftigaste männens gener fördes vidare.  När så det patriarkaliska herraväldet kom under historisk tid, var det mannen som valde sin kvinna. För att befästa sin makt som den starke härskaren, och i någon slags instinktiv rädsla för kvinnokönets "revansch", valde han en spröd och späd kvinna, som han lätt kunde sätta på plats, både psykiskt och kroppsligt. På så sätt har de muskulösa männen och de spröda kvinnorna valts ut och deras gener har fått forma framtida generationer. 

Ah! Är det det här som har format det "kvinnliga" idealet - en smal och känslig individ?
Det beror alltså på männens rädsla för revansch!! De vill vara garanterade att vara den starkare parten i ett parförhållande! 
Vad som är lustigt med det hela är att i modern forskning om kvinnors val av män, visar det sig att dagens kvinnor föredrar en feminin typ av man framför en med mer typiska maskulina drag. Hellre plyschponken än machograbben alltså. Kvinnorna kanske planerar ett återtagande av makten….?

Nåväl, vi ska se hur historien utvecklar sig. Någonstans måste ju finnas en övergång till det mansherravälde som råder idag.
De ökade skördarna kunde mätta fler munnar och befolkningen ökade. Nu var man mer än självförsörjande och alla behövde inte längre engagera sig i jordbruk eller boskapsskötsel. Specialisterna växte fram; de som ägnade all sin tid åt t.ex. metallbearbetning.  Dessa specialister var alltid män, eftersom kvinnorna hade barnskötseln som upptog en stor del av tiden och inte var förenligt med arbeten som krävde mycket långvarig koncentration och uppmärksamhet. Att spinna, väva, sköta lättare jordbrukssysslor gick däremot bra ihop med barnpassning och gav många tillfällen till amningspauser. 
Men jordbruket blev så småningom inte längre bara kvinnans område. Med nyare metoder  övertogs det så småningom av män. Om det var för att det blev för fysiskt krävande, låter vi vara osagt.  I samband med att man blev bofast blev äganderätten till jorden något centralt och arvet gick snart över till faderns sida.  Mannens ställning i familjen blev allt högre på kvinnans bekostnad.  Redan före kristi födelse började kvinnan alltså att skjutas undan, förpassas till bakgrunden för att där sköta barnafödandet. 
"Sköt du barnen älskling, jag tar hand om det här."  Det är tydligt att barnafödandet låg kvinnan till last och utgjorde ett hinder för henne redan på förhistorisk tid.
Med de nya arvstraditionerna blev det intressant för mannen att se till att de barn som ärvde honom verkligen var hans, och inte hade blivit till under något av kvinnans möte med andra män.  Kvinnan blev en av mannens tillhörigheter, en egendom, som skulle vara honom trogen och föda hans barn.  Från att ha varit jämlikar blev nu de båda könen herre och slavinna, och detta maktförhållande rådde snart även i hemmet, som tidigare varit kvinnans "revir".

Det gick utför för kvinnan.
I de tidigaste, klassfria samlar- och jordbrukarsamhällena var hon en viktig faktor  rent ekonomiskt och hade då en stark ställning - kanske t.o.m. en överordnad ställning.
Med tiden har hon blivit allt mer beroende av att bli ekonomiskt försörjd av mannen. 
 

Antiken 700 f.Kr - 500 e.Kr                                                                                              .

Nu börjar den historiska tiden och nu finns det skriftliga källor att ösa ur för att få reda på hur kvinnan hade det.  I antikens högkulturer var alla samhällen mer eller mindre patriarkaliska dvs. mansdominerade. 

Den  atenska kvinnan levde ett mycket ofritt liv.  Hustruns rättigheter var lika med slavens, och hon stod genom hela livet under manligt förmyndarskap, först under sin far, sedan under sin man och om han dog  övergick förmyndarskapet till närmaste manliga släkting.  Den atenska kvinnan gifte sig redan i tonåren, och som hustru var hon sedan förpassad att leva i avskildhet i hemmet, som en slags burfågel.  Hon räknades som en av mannens ägodelar, som om hon vore en av möblerna i hemmet!! Den enda gången kvinnan fick lämna huset  var för att handla, och då måste en slav följa med som vakt !  Medan männen deltog i demokratiska diskussioner och levde ett lättsamt umgängesliv på stadens torg, satt fruarna alltså inspärrade i hemmen. Och det skulle vara den första demokratin!!
Den ideala hustrun skulle märkas så lite som möjligt, inte göra väsen av sig, "kvinnorna tige i församlingen!"(citat av Paulus) Detta sades rakt ut av grekiska statsmän, bl.a. den kände Perikles. 
Männen skaffade sig en hustru för att få ett barn, en arvinge och hade sträng kontroll över henne av samma skäl som tidigare i historien: för att vara säker på att barnet verkligen var hans. Om en gift kvinna ertappades i famnen på en annan man, gav lagen ingen nåd. 
Men det fanns andra kvinnoroller i Aten än hustruns. Ogifta kvinnor kunde fungera som hetärer eller konkubiner, och de levde ett helt annat liv än den äkta makan. Hetärerna var fria kvinnliga medborgare - ogifta och ofta högt bildade kvinnor som deltog i männens diskussioner och var ett slags intellektuella kamrater 
Konkubinerna var älskarinnor, ett slags allmänt accepterade prostituerade, som männen kunde förlusta sig med. 

Kvinnorna i det antika Rom var inte lika bundna.  De hade full rörelsefrihet och fritt tillträde till gator och torg och förefaller ha varit jämställda med männen i det sociala livet. Men när politik kom på tapeten, hade de inget att säga till om.  Kvinnorna var fria, men maktlösa, kan man kanske uttrycka det. 
Från början hade även de romerska kvinnorna betraktats som mannens egendom, men ganska snart fann man detta ohållbart och det var ganska lätt för en kvinna att finna kryphål i lagen för att undgå att bli mannens ägodel. 
 
 

Kelter, germaner och vikingar                                                                                        .

Germanernas kvinnor var högt aktade. De hade ofta en helig, profetisk ställning.
Kelterna hade kvinnliga domare, det var kvinnan som tog initiativet till giftermål och hon som valde sin make.  Den keltiske mannen måste ha sin hustrus godkännande i fråga om kontrakt och liknande. Kelternas gudavärld hade också fler kvinnliga gestalter än manliga.  Tillochmed paradiset var kvinnornas - det kallades "kvinnornas land!"

Allt tyder på att vikingatidens kvinnor hade en stark ställning. Även om sysslorna var strikt könsuppdelade, värderades de lika. Ett gott dagsverke kunde vara att spinna såväl som att rusta fartyget.  Eftersom vikingamännen ofta var borta på långa färder, byggde kvinnorna upp en auktoritär ställning i hemmet. De vaisste att de klarade sig själva om det behövdes, och var inte beroende av männens ständiga förmynderi. 
Vikingakvinnan avbildas ofta i profil, med hållning som en tupp! Det är alla gånger en stolt och självsäker kvinna som porträtteras, ingen kuvad liten fröken.  Hon påminner om Hagbards fru i serien "Hagbard". 
 
 

Kristendomens intåg och medeltiden                                                                            .

Vi kristna västerlänningar ser alltid blåögt på vår religion och hävdar att det är den "enda vettiga" och att Gud står för den allra högsta rättvisan är det ju ingen tvivel om. Det kristna budskapet om allas lika värde etcetera är förvisso en mycket fin tanke.  Men i utövandet av kristendomen inom kyrkan finns en hel massa dubbelmoral.
För kvinnornas räkning var kristendomens införande minsann ingen höjdare.  Tvärtemot vad man kan tro, har deras ställning försämrats i de kristna länderna i samband med att kristendomen bredde ut sig. 

Den grekiske filosofen Platon ansåg att kroppen var uppdelad i en manlig del: överkroppen och huvudet, där själen och de manliga, förnuftiga, modiga dragen fanns. Denna del måste skyddas från den kvinnliga underkroppen, den lägre avdelningen.  Mannen var så att säga av naturen överlägsen kvinnan, på samma sätt som själen var överlägsen kroppen.  Denna syn på förhållandet kvinna-man 

anammades av den kristna rörelsen, som började växa fram under romarrikets slutskede.
 
Kristendomen präglas också av dualism, dvs. uppdelningen av tillvaron i två världar: en "högre värld", en ädel, riktig och eftersträvansvärd del står mot en frestande, syndfull, världslig del som man kan dras ner i om man inte ser upp och följer de kristna budorden och reglerna. Kvinnan symboliserade den syndfulla som försökte locka mannen i fördärvet, alla kan väl historien om hur Eva frestar Adam till syndafallet i Edens lustgård. Därför måste kvinnan underordnas mannen och ta lärdom av honom. Kvinnan var en oren varelse och en fresterska. 

Från 300-talet och framåt tränger kristendomen allt mer in i de europeiska människornas tillvaro och sätter upp riktlinjer och ideal. Kyrkan utvecklar en oerhörd makt över människorna i och med den dualistiska synen och rädslan att hamna i fel värld, att synda och bli straffad. Kyrkomakten hade sin absoluta höjdpunkt under 1200-talet, och präster och andra andliga personer hade bildat en högre stående klass. Behöver jag skriva att kvinnor var otänkbara på dessa högre poster?
Den kyrkliga dubbelmoralen var oerhörd.  Prästerna kunde våldta och utnyttja kvinnor, och gå ostraffade. Predikningarna innehöll varnande ord om vad som kunde hända med den lösaktiga, och kyskhet och oskuld var eftersträvansvärt.  Men samtidigt: kvinnor som vägrade gå med på prästernas skamliga förslag dömdes till döden, för "vad skulle hända om alla kvinnor tog kyskheten på så stort allvar?" Likaså utföll domar angående tvister mellan man och kvinna alltid till mannens fördel. Mannen hade ALLTID rätt.  Den kristna värderingen och förtrycket av kvinnan rättfärdigades av texter i bibeln, speciellt i Paulus’  texter. 

Dubbelmoralen i Kristus predikade ord om allas lika värde / prästernas "högre klass" hade gått för långt tyckte vissa, och kättare  med alternativa läror dök upp i protest.  Kyrkan gjorde naturligtvis sitt bästa för att kväva alla uppstickare, eller rättare sagt bränna dem på bål. I kättarförföljelsernas spår skulle sedan häxprocesserna följa. 

Medeltidens korståg medförde en del handel och pengarna fick en mer framträdande roll. Klasskillnaderna växte, borgerskapets inflytande ökade.  Det medförde att borgarhustrun kunde börja tävla med adelsfrun i "finhet". 
Gemensamt för alla klassers kvinnor var att de genom både religion och lag var underställda männen. Lagarna var dock utformade på ett sådant sätt att de gav relativt stor rörelsefrihet för de kvinnor som var lite driftiga, åtminstone om man jämför med hur det skulle komma att bli efter reformationen.

Kvinnor bland "vanligt folk" kunde ha arbeten i stil med bryggerska, sömmerska, väverska, ljusstöperska, kokerska, tvätterska, sälja matvaror eller koka sylt. De kunde arbeta på ett storgods eller ett slott. De kunde också vara tjänstepigor, det var vanligast i städerna. I en stad fick man nämligen inte vara arbetslös, och undättningen för en fattig kvinna var ofta att någon släkting lät henne arbeta som piga. 
De högre klassernas kvinnor hade däremot inga dylika sysslor, de var hemma och uppfostrade barnen.  Till att sköta matlagning, tvätt etc. fanns ofta någon tjänare. 

Under medeltiden var kroppen något syndigt, som måste döljas under kläder och tyger. Nakenhet var alltför demokratiskt för att passa in i det allt mer hierarkiskt ordnade samhället.  Utan kläder var ju alla lika, och det skulle inte gå att skilja på kung och narr!!
Den ideala kroppen var långsträckt och långbent, det tydde på helig höghet.  Midjan på medeltida kläder är ofta mycket hög för att förlänga underkroppen och ge ett längre intryck.  Kvinno- och mansdräkt var relativt lika, men kvinnoidealet har redan kommit på pränt: "En jungfru skall slå ned blicken, gå med händerna dolda och små steg." Det fanns inget så vulgärt som häftiga rörelser. 

Det är ganska uppenbart att förtrycket av kvinnan grundar sig i en oerhörd rädsla från männens sida. De har övertagit makten från kvinnorna i de tidigare matriarkaliska väldena, och är livrädda för kvinnornas revansch. På alla sätt måste hon hämmas och förtryckas, och tillåtas endast ta sådan plats som behövs för att hon ska föra mannens gener vidare till nästa generation. 
 

Från renässans till upplysning                                                                                         .

Efter medeltidens världsfrånvända, kyrkligt dominerade, asketiska liv, som jämförelsevis förefaller som ett långt stillastående, kom renässansen och väckte livsandarna åter. Upptäckter, handel och kommersialitet revolutionerar tillvaron, och vid 1700-talets slut kommer dessutom den industriella revolutionen. Givetvis innebar alla omställningar också att kvinnosynen och kvinnorollen ändrades.

Luthers reformation på 1500-talet innebar en andhämtningspaus för kvinnorna, även om Luther knappast var någon feminist. Det kristna-katolska förtrycket övergavs i och med att protestantismen kom, många framstående kvinnor tilläts ta plats och det verkade som om renässansen skulle bli en bättre tid för BÅDA könen. Men, säg den lycka som varar.  På 1600-talet kom puritanismen i de protestantiska länderna, och i de katolska styrktes påvens roll som allenarådande övermakt och förtryckare. Puritanerna förespråkade individens frihet - för män, alltså. Kvinnorna skulle fortfarande vara det evigt underställda könet. Lagar skärptes och kontrollerades mer centralt, till nackdel för kvinnorna eftersom de i alla lagar styrdes av männen.

Renässansens människor hyllade ju antiken och ville gärna återuppliva dess gamla traditioner.  I fråga om kvinnans situation blev detta också verklighet. De gifta kvinnorna var låsta och blev kuvade av sina män, och det antika greklands hetärer återuppstod under renässansen som kurtisaner, välutbildade kvinnor som deltog i männens diskussioner och även själva bjöd in vetenskapsmän, poeter och filosofer till "salonger". Olika villkor gällde för olika kvinnor, beroende på klasstillhörighet och civilstånd. 

Renässansen var kanhända en glansperiod inom många områden, men inte för kvinnorna. Det var helt klart en männens tidsålder. Kanhända var det under denna tid som mansdominansen nådde sin absoluta kulmen, som en otroligt fördröjd motreaktion och hämnd mot de tidigare matrialkaliska samhällena. Det tog sålunda väldigt lång tid för männen att vända och förgöra det matriarkaliska styret.

Under 1600-talet bedrevs en omfattande häxjakt, som påbörjats redan under reformationen. Vissa finner förklaringen till häxprocesserna i en slags sexualskräck som utveckades genom den stränga återhållsamhet som predikades, andra anser att det var ett försök från kyrkans sida att utrota alla oliktänkande.
I vilket fall som helst så var det nästan bara kvinnor som drabbades av häxförföljelser så man kan lika gärna räkna företeelsen som ett slags förtryck av kvinnan. De kvinnor som brändes på de otaliga häxbålen, vilka var de? Det kunde mycket väl vara "uppkäftiga" kvinnor - dåtida feminister som hävdade sin rätt och som stöttade varandra i sin frihetskamp. Det kan lika väl ha varit "kloka gummor" - dåtida alternativläkare - som anklagades för häxeri. Eller bara vanliga kvinnor som inte på något sätt gjorde väsen av sig, men ändå av någon anklagades för att ha kontakt med djävulen. 

Puritanerna hävdade att människans öde var förutbestämt och att kvinnorna, på grund av Evas synd i paradiset, var evigt fördömda. I en förtvivlad kamp för att sona sitt "brott" fick kvinnorna verkligen krypa på knäna inför männen. Det gällde att veta sin plats och lyda sin man till punkt och pricka. Religionen höll kvar sitt grepp om kvinnan. 
Vidare hävdades på alla sätt kvinnornas lägre intelligensnivå, och att ge en flicka en utbildning var det aldrig tal om. Musik och litteratur var mannen förunnat, kvinnan behövde inte bry sig i annat än att sköta hemmet och behaga mannen. 

Jag ska citera en bok från 1670-talet: "The ladies’ calling", givetvis skriven av en man.
"Emedan Gud bestämt att underkastelse är kvinnans lott, behövs inga argument för det passande i att rätta sig därefter."
Tänk så enkelt man kan göra det för sig !! 

Det kvinnliga livet i praktiken
Från och med slutet av medeltiden växte städernas betydelse för människorna; de blev centrum för handel och rikedom, rikedom som numer inte mättes enbart i jord utan också i pengar.  Nu skedde brytningen mellan det gamla feodala, kollektiva samhället och det nya, kapitalistiska, individuella. Samtidigt delades även kvinnohistorien in i  två delar: Bonde- eller lägreklasskvinnorna respektive de kvinnor som tillhörde "gräddfilen" i samhället.  Observera att det senare alternativet kommer att visa sig vara det sämre, ur kvinnans synpunkt sett.  Framöver kommer alltså beskrivningen av kvinnoroller och ideal ofta att skiljas mellan de båda samhällsskikten. 

Den medeltida stadens hantverkarhustru hade ofta delat sin mans arbete. Hon kan ha varit ansvarig för bokföringen, hon skötte hushållet och barnen i huset, och eftersom makens verkstad  och bostaden var ett och samma hus, var det ingen svårighet att kombinera sysslorna. Hushållsarbetet var, lika mycket som hantverket, en del av försörjningen och hantverkaren stod själv för råvaror, redskap och sin egen arbetskraft, och sålde direkt till kunderna.
Med tiden blev hantverken större och omsättningen ökade. Kanske gick produkterna nu via en uppköpare till kunden. Kvinnor och barn fick hjälpa till mer i arbetet, det blev ett familjeföretag i ordets rätta bemärkelse. 
Så utvecklades manufakturer och fabriker. Hantverket flyttades ut ur hemmen och hantverkaren ägde till slut endast sin egen arbetskraft, och var underställd fabriksägaren. Hustru och barn blev också sysselsatta i fabriken och var nödvändiga för försörjningen.

För bondhustrun gällde i princip samma sak. Hon hade ju hushållsskötseln och var dessutom delaktig i jordbruksarbetet. Jordbruket var hela familjens intresse och alla måste hjälpa till i det dagliga arbetet för att klara sin försörjning. Det fanns inte tid att grubbla över könsroller.
Bönder och hantverkare utgjorde den breda basen i samhällena, precis som de alltid gjort.
I detta samhällskikt var livet hårt, men det var hårt för både kvinnor och män, och kvinnornas situation var nog ganska jämställd. Det fanns som sagt inte utrymme för tjafs om könsroller, skönhet, ideal mm. Dessutom läste man väl inte en massa ideologiska skrifter om hur kvinnan borde förtryckas. Den ideala kvinnan var en sund och robust, vanlig kvinna, som kunde sköta barn och hushåll och vara delaktig i familjens "företag", jordbruk eller vad det nu vara må. 

Men i den rikare överklassen var kvinnans situation annorlunda.
Med handel och fabriker växte borgarklassens makt och rikedomar. I den rika borgarfamiljen fanns inget behov av att hjälpas åt med arbetet. Mannen håvade in pengar från lägre instanser, hustrun hade inget annat att göra än att sköta hemmet, och hennes tillvaro kunde nu mer närma sig den sysslolösa överklasskvinnans.  Samtidigt blev hon helt beroende av mannens försörjning. Hon var satt i händerna på sin man och på kyrkan. 

Änkor var ett kapitel för sig, åtminstone i svensk historia. De har på ett märkligt sätt haft en ganska aktad status ända från medeltiden till 1900-talet. Idag anses väl en änka inte vara finare eller bättre än en fru eller fröken, men förr innebar det stora förändringar för kvinnan om hennes man dog. Hon blev fri från mannens överförmynderi och fick överta de tillgångar mannen lämnat efter sig. Om de levt fattigt fortsatte naturligtvis hennes liv i fattigdom, men om mannen varit välbärgad (och kvinnan då troligen varit mer förtryckt och satt i bakgrunden) så kunde hon leva gott. 
Och inte nog med det, det bästa måste ha varit den nya juridiska frihet som kvinnan vann då maken trillat av pinn. Hon blev plötsligt myndigförklarad och fick själv bestämma över sig och sina tillgångar.  Hon kunde skriva under avtal och kontrakt, kunde starta eget företag, kunde köpa, sälja och låna. Och om hon önskade gifta om sig kunde hon fritt välja sin nye make utan att någon annan behövde blanda sig i. Men om hon gjorde det hamnade hon i och för sig tillbaka under mannens ekonomiska och juridiska överförmynderi, så det är ganska troligt att hon valde att fortsätta leva änkelivet.

Är det inte konstigt att kvinnan genom hela livet behandlades som omyndig, som ett barn, eller t.o.m. som en sak, en ägodel som saknade förstånd, men om hon blev änka - och oavsett om det skedde när hon var 20 eller 70 år gammal - blev hon plötsligt helt betrodd att förvalta över sig själv ?

Något om utseende från medeltidens slut till 1700-talet.
Med sysslolösheten växte det kvinnliga skönhetsidealet fram. Följaktligen har det funnits länge i de högsta samhällsklasserna, hos hovet och adeln, men det spreds nu neråt i samhällsskikten. Utseendemässigt så började mans- och kvinnodräkten uppvisa större skillnader.  Vad gäller snittet, så blir modet mer figursytt. Medeltidens vida, enkla kläder blir nu endast till för lägre klasser.  Efter 1300-talet blir huvudbonaden ett måste för kvinnan och att visa sig barhuva en omöjlighet. Samtidigt blir kvinnokläderna allt snävare på överkroppen, och framhäver figuren ner till midjan, därefter kommer en vid kjol. Den manliga silhuetten är uppbyggd på precis motsatt vis: där byggs överkroppen på i pompösa tygmassor, och på benen bär man endast ett par strumpbyxliknande hosor. Mannen liknar en "rubriks kub" uppallad på två spaghetti, kvinnan liknar en konisk spelpjäs, en sådan med liten knopp på toppen.  Silhuetten förstärker könsskillnaden, liksom hållningen: mannen intar en militärisk hållning - ut med bröstet, in med magen. Kvinnan däremot sjunker ihop som ett S, med rundad rygg, framskjutna axlar och toppig mage - en hållning som är ganska typisk för den havande kvinnan. 

Vid mitten av 1300-talet gör den spetsiga skon sitt intåg, och den kom för att stanna. Foten pressades in i en helt onaturlig form och än idag utsätter vi våra fötter för denna deformation. Det måste ha börjat som en demonstration av klasstillhörighet: överklassen kunde med den spetsiga foten signalera att de inte behövde arbeta ute på åkrar och fält.  Bondkvinnan ute på landet levde knappast ett liv förenligt med sylvassa tåspetsar. Ytterligheternas ytterlighet återfinns i de japanska kvinnornas hårt snörade liljefötter, som gjorde det omöjligt för dem att gå annat än begränsade sträckor med mycket korta steg. 

Överklassens välstånd ökade och det förefaller som om den blev allt mer sysslolös, eftersom så mycket energi började ägnas åt klädedräkten. Snitt och modeller ändrades och blev mer avancerade. Kläderna blev mer snäva, men det kompenserades med att någon del av klädedräkten alltid hade vidd eller framhävdes  på annat sätt. Ibland överexponerades den aktuella "blickpunkten" på gränsen till det absurda.  Ärmar, frisyrer, kjolvidd, släp, stuss - alltid var det något som stod ut på kvinnan och orsakade en fasligt massa bestyr. 

Kring 1400-talet ökade den kvinnliga dräktens sex appeal genom dekolletaget.  Nu var det tillåtet att visa upp sig och urringningen blev allt djärvare.  Samtidigt blev kvinnodräkten alltmer en bur, som inskränkte rörelsefriheten. Den frihet och lätthet som renässansen skulle medföra, gällde inte kvinnorna. Mannen kunde ståta med sin rikedom genom att hänga på kvinnan en praktfull "bur". Männen skapade ett underkuvat kvinnoideal, kvinnan skall underkasta sig klädernas och indirekt mannens krav. Överklasskvinnan var en ägodel, endast till för lyst.

Från mitten av 1600-talet kom en reaktion mot det stela klädmodet. De arkitektoniska, uppstoppade kläderna skulle bort, bort!  Även huvudbonaderna kastades och kvinnorna fick visa sina fagra lockar, men snart kom istället 1700-talets mastodontiska håruppsättningar som kunde innehålla allehanda prydnadsföremål, ibland t.o.m. ett miniatyrskepp!!
Nu börjar också kvinnans bröst att framhävas istället för magen och havandeskapet, kvinnornas sexuella roll verkar ha accentuerats, och under 1700-talet anspelade man ofta på erotik.  Kvinnliga mätresser (älskarinnor) förförde och bedövade all manlig vilja. Kvinnan fick ett vapen i sin konst att förföra och det var ett fasligt koketteri hela tiden. 
Med rokokon kom de stora kjolburarna åter, och getingmidjan blev ett begrepp. Kvinnans liv korsetterades hårt för att få den åtråvärda midjan. 
Korsetter, gigantiska kjolar, turnyrer, jättelika frisyrer, höga klackar - de fina kvinnorna kunde knappast röra sig under upplysningstiden, och det skulle de inte heller. Upplysningen och förnuftet stod männen för. Att inte behöva arbeta fysiskt signalerade ju status som vi alla vet. Överklasslivet var mer som en lek, en teaterpjäs. Kvinnoidealet var extra "feminint", kvinnan skulle vara ömtålig, sirlig, vitpudrad och svimma titt som tätt. Även männen hade en feminin framtoning.
 
 
 

1700-talet                                                                                                                      .

Puritanismen var ett överstökat kapitel, en så sträng livssyn kunde inte vara speciellt länge. Men den puritanska kvinnosynen hängde kvar i kvinnornas medvetande och präglade deras beteende och syn på sig själva. 
Men kvinnoröster höjdes nu också mot orättvisorna, och i boken "Reflections on marriage" vågade en kvinna för första gången offentliggöra sin åsikt om det orättvisa i att flickor inte fick undervisning annat än i att spela piano och brodera. 
Och som alltid kan vi anta att detta bottnade i männens rädsla för att kvinnorna skulle - ve och fasa - överträffa dem i kunskap och bildning. 

Kvinnors rättigheter att yrkesarbeta var snävt tilltagna. Lagar försvårade det praktiska livet. Vad som var tillåtet att göra berodde på civilstånd - för änkor var möjligheterna betydligt fler än för gifta kvinnor. Fröknar, dvs ogifta kvinnor, var alltid omyndiga.  En möjlighet var att arbeta i någon annans hushåll. Ogifta kvinnor bodde och jobbade ofta hemma hos en familj, medan de som var gifta kunde gå mellan olika gårdar och erbjuda sina tjänster vid kalas och fester. 
En del arbetade på sjukhus och barnhem. Det var ofta en syssla för fattiga, och lönerna var mycket låga. 
Det var också möjligt för kvinnor att driva "icke-borgerliga" rörelser efter att de fått ett särskilt tillstånd med anledning av "mannens oförmåga tat försörja familjen". Dessa rörelser kunde vara krogar, kringgående matvaruförsäljning, begagnathandel eller försäljning av "nipper" dvs. knappar, mössor, billiga smycken och liknande småprylar.  Men som sagt var det inte fritt fram utan särskilt tillstånd. Och "riktiga" företag var kvinnorna förbjudna att starta. 

Upplysningsfilosofen Rousseau var en antifeminist av stora mått, som ansåg att kvinnans enda uppgift var att behaga mannen och göra hans liv enkelt och bekvämt, att hon måste uppfostras till att lära sig underkasta sig mannens vilja och att hon inte ska ges för stor frihet, eftersom hon tenderar till att överdriva nyttjandet av den. 
Men det fanns kvinnligt mothugg till Rousseau. Mary Wollstonecraft skrev boken "A vindication of the rights of Women" där hon argumenterade för kvinnan, och mot Rousseaus påståenden.  Bara det att en sådan bok utgavs visar att kvinnan stigit i graderna.  Men än fanns mycket att göra.

Revolutionstiden
Kvinnans politiska inflytande och juridiska rättigheter inskränktes alltså under renässansen, men det verkar som om kvinnorna fått nog. De började - försiktigt - höja sin röst. Under tiden kring den franska revolutionen fanns kvinnoklubbar som var dåtidens "arga feminister" och krävde en total avskaffning av de manliga privilegierna.  Men den franska revolutionen blev inte kvinnornas revolution. Kvinnorna fick inte vara med och utforma de nya villkoren. I Code Napoléon, lagen som tillkom efter revolutionen, hade hennes ställning återigen försämrats. 
Kvinnan var skyldig att lyda sin man. Hon hade ingen rättssäkerhet gentemot honom. Om mannen dödade sin hustru för att hon varit otrogen, gick han ändå fri enligt lagen.  Mannen var auktoriteten i familjen, som bestämde över hustrun, barnen och bohaget. Kvinnorna kontrollerades av målsmän, förmyndare och äkta makar. Fixeringen kring lydnad, dygd och stränga straff för kvinnlig otrohet, grundades på arvsrätten och vikten av att arvet verkligen gick till en "äkta" arvinge, och inte något barn som var resultatet av ett vänsterprassel.

Samtidigt kom motattacken:  tankar om kvinnornas fri- och rättigheteter på pränt. Om kvinnorna har rätt att bli avrättade, ska de också ha rätt att bli ministrar! 

Vad gäller klädsel och utseende så blev kvinnan åtminstone lite friare. Antikens mode hyllades och korsetten avskaffades sedan man blivit medveten om dess skadeverkningar.  Modet blev luftigt och lätt och relativt enkelt.  Man kände ett slags beundran av sin kropp, och fixeringen av varierande kroppsdelar som rått tidigare, försvann. Kvinnostilen blev lite mer pokjaktig.
Som en motreaktion mot rokokons hysteriska koketteri, lyftes de personliga egenskaperna fram som de viktiga och utseendefixeringen släppte delvis. 
 
 
 

1800-talet                                                                                                                              .

Efter den franska revolutionen inträdde en reaktionär period, dvs. en tillbakagång inom olika områden. Det gällde även kvinnans situation. Hon betraktades som mannens egendom, ett bihang, en ägodel. Hennes identitet var lika med noll - hon var som en pryl. 
Kring revolutionen verkade det som om saker kunde förändras, starka kvinnoröster höjdes, men kvävdes åter när revolutionen lagt sig. 
En av tidens författare: Balzac, skrev följande:
"Den gifta kvinnan är en slav som man måste förstå att placera på en tron."  Mannen måste fatta alla viktiga beslut och sköta viktiga affärer, kvinnan skulle åläggas simpla sysslor och få bestämma i sådana frågor som inte var väsentliga. 
En anständig kvinna skulle inte hävda sig, och hon hade inget att göra varken i politik eller affärsliv. Hon skulle sköta hemmet. Den självklara karriären för en kvinna var att gifta sig. Hennes utbildning fick stå tillbaka, hon skulle koncentrera sig på att vara en attraktiv hustru.  Redan från barndomen fick den lilla flickan lära sig att pojkarna alltid var klokare, bättre, och skulle betraktas som överordnade.  Systrarna skulle passa upp på sina bröder, och känna sig hedrade av att få vara i deras sällskap.  Flickorna uppfostrades till att bli perfekta hustrur, inte egna, tänkande individer. 
Likaså fanns det egentligen inget annat alternativ för de unga kvinnorna än att bli hustrur. Visserligen kunde man ta ett "skitjobb" till klen lön, eller prostituera sig. För den lite "finare" kvinnan fanns alternativet att bli guvernant eller fungera som lärarinna i musik eller teckning i en överklassfamilj. Men den ogifta stod inte speciellt högt på den sociala skalan, hon betraktades knappast som en "ensam-är-stark-individ".  Kvinnorna tvingades av den oskrivna lagen att tacka ja till förste bäste make. Skräcken över att bli en gammal fröken var stark.  Tänk så många olyckliga äktenskap det måste ha föranlett !
Dock fanns många ogifta äldre kvinnor i städerna, dels på grund av att männen dog tidigt och dels på grund av att kvinnor ur fattigare familjer inte kunde erbjuda tillräckligt stor hemgift. I Sverige var det ganska vanligt att kvinnor bodde ensamma eller tillsammans med andra kvinnor och barn, eller att de reste runt bland släktingar.Trots att detta stred alldeles vådligt mot hur det patriarkala idealsamhället skulle se ut, fanns det inget att göra åt saken. Kvinnoöverskott rådde och så var det. Det blev därför så, att ogifta kvinnor över 30 år - som ansågs ha förbrukat sin chans att få en man - hamnade i en särskild ställning, där samhällets stränga bevakning lättade. Det var som om en stor suck drogs över dessa kvinnor och de sedan lämnades vind för våg. OK, gör som ni vill, då. Men de hade forfarande inga rättigheter, och placerades i det lägsta skiktet. 

Även utseendemässigt skedde en åtstramning. Korsetten kom tillbaka, liksom de styva, vida kjolarna. Kvinnans passiva, underställda roll speglades i klädedräkten som isolerade och spärrade in. Den spröda och svimmande kvinnan blev åter ideal. Det förefaller som om männen av rädsla för kvinnans förmågor och för en eventuell kommande kvinnlig "revolution", återigen försökte att visa sin dominans genom att rent fysiskt hindra kvinnan och göra klädedräkten kontrollerande och stram. 
Överklassmannen hade ibland två kvinnor i sitt liv - den inlåsta hustrun, som han styrde över, och så älskarinnan, som kanske hade större inflytande över honom än hustrun.

Jag tycker att det verkar som om kvinnoförtrycket flyttas nedåt i samhällsskikten, allteftersom standarden blir bättre för "vanligt" folk och skillnaden mellan högre och lägre klass blir mindre. Det förtryck som utövats mot kvinnor i de översta samhällskikten når ner till allmänheten och det verkar som om det har blivit ganska allmänt på 1800-talet.  Kan det hänga samman med att kvinnan inte längre "behövdes" i familjeförsörjningen efter alla tekniska framsteg i jordbruk och liknande?  I de lägre klasserna hade kvinnan tidigare bidragit till försörjningen  genom att hjälpa till med jordbruket, assistera sin man i hantverk eller annan försörjning.  Med industrialiseringen blev det ju vanligt att mannen "gick iväg" till arbetet och kvinnan blev kvar hemma. Han drog in pengar, och hennes arbete med barnuppfostran, städning, matlagning, tvätt etc. glömdes liksom bort.
Männen tyckte och trodde att de kunde klara sig utan kvinnorna och därför inte behövde visa dem någon hänsyn. Kvinnans obetalda del av försörjningen räknades inte. 

Men samtidigt som förtrycket nådde ned i de lägsta skikten, verkar det som om överklasskvinnornas frihet ökade.  Den romantiska syn som följde efter upplysningen tillät en viss individuell frihet för kvinnor, även om deras politiska rättigheter inte diskuterades.  För kvinnor i högt uppsatta positioner var det tillåtet att utveckas som individ, och att bilda sig.  Dessa kvinnor verkar ha tagit chansen att undsätta sina medsystrar, och det var kanske från dem som frigörelsevågen utgick, de tog chansen att agitera för alla kvinnors rätt. 

Mot andra halvan av 1800-talet verkar det som om kvinnorna samlat mod länge nog. De började organisera sig i olika kvinnosaksrörelser och kring 1850-talet sjöd det bland feministerna. Men frågan är om de kvinnliga förkämparna lyckades få med sig massan?  Till en början var de bara en liten klick amasoner i den stora blida kvinnomassan där de flesta verkade ha funnit sig i sin bundna och underordnade ställning. Att öppna de förtryckta kvinnornas ögon skulle inte kunna ske över en natt.

Men, tiden har sin gilla gång och de patriarkaliska lagar och förordningar som ända sedan medeltiden förtryckt kvinnorna började alltmer att ändras till kvinnornas undsättning. Det orimliga i behandlingen av kvinnan verkar ha gått upp för styrande krafter.  Några kvinnor blev banbrytande när de lyckades slå sig in och studera på universitet. Kvinnlig rösträtt kom på tapeten. Kraven på jämställdhet kom allt starkare från flera håll, även från män. Från 1850 och framåt reste sig en våg av kvinnoförkämpar med jämställdhetskrav, och de vann mark!

Kvinnornas allt bättre utbildning ledde till ökade krav på demokrati och mindre isolering. Nu tog de upp konkurrensen med mannen, och det märktes även i klädedräkten!
Krinolinen försvann och rörelsefriheten blev större. Mot slutet av 1800-talet var kvinnornas likaberättigande faktiskt erkänt i vissa framstående kretsar. Oftast bara i teorin och inte i praktiken, men ändå…
För ogifta kvinnor var det faktiskt nu möjligt att bedriva egna näringar, om de hade råd, vill säga. De fick själva förvalta sitt kapital, men det var nog tyvärr inte så många ogifta kvinnor som hade en massa kapital.

Jag tror att det är nu det dubbla kvinnoidealet uppstår: Kvinnan har i och för sig kvar kravet från den manliga världen att hon ska vara spröd, oförmögen att klara sig själv och alltså helt beroende av sin man, men samtidigt gör den driftiga, välutbildade kvinnokämpen sitt intåg och kvinnorna hamnar i konflikt mellan de båda rollerna. Det gör dem spända och nervösa och säkert ansågs de av männen som "nervvrak" eller "psykfall". 

På slutet av 1800-talet var klädedräkten inte längre lagstadgad för de olika samhällsklasserna, även lägre klasser kunde alltså bära "överklasskläder" om de ville och hade råd. Det fanns två olika linjer i kroppsidealet: Dels det fylliga, yppiga med Rubens änglar som förebild, som kanske kom av att det blev goda tider och mycket framtidstro i kombination med industrialiseringen. Som motpol fanns den slanka, gängliga figuren - en drömmande, korsettlös kvinna i lätta tyger. Det var i princip en motreaktion mot industrialismen. 

 Den maskulina kvinnotypen kom också inklampande med stormsteg. Hon ville visa att kvinnan minsann kunde annat än att förföra och behaga mannen, hon var självförsörjande, oberoende. Studerade och förvärvsarbetade. Men än så länge var hon i minoritet. 

Under detta århundrade återupplivas en kult kring jungfrulighet och jungfru Maria.

Den romantiska kärleken vann insteg i äktenskapet och nu kunde man gifta sig med någon man tyckte om. (Jösses då!). Dock fanns systemet med hemgift fortfarande kvar, och fädren var noga med vilken make dottern valde. I de högre samhällskretsarna var hemgiften en stark prestigesymbol och äktenskapsåldern var hög för männen, eftersom de helt enkelt inte hade råd att gifta sig förrän de arbetat ihop pengar till en präktig hemgift.  Den långa väntan på äktenskapet gav goda förutsättningar för prostitutionen att florera, och så blev det. Prostitutionen erkändes ganska öppet och det ansågs bättre att utnyttja prostitution än att vara otrogen. Det fanns alltså på den här tiden också olika slags kvinnor, men gemensamt för dem alla var att de var i mannens tjänst. 

Samtidigt som majoriteten av borgarklassens kvinnor satt inspärrade i hemmets bur, fanns andra kvinnor som tog saken i egna händer och började slå sig in på mannens traditionella revir, tex vad gäller studier. Självklart mötte dessa eldsjälar motstånd och många fåniga argument och många rädda män försvarade sig med att nedvärdera kvinnan med hjälp av olika "vetenskapliga" bevis. 
 
 
 

1900-talet fram till vår tid                                                                                                  .

Kvinnosakskvinnorna fortsatte sin kamp, som blivit organiserad på 1800-talet. Och de gjorde framsteg! Kvinnlig rösträtt blev verklighet i de flesta europeiska länderna under början av århundradet. Det verkade lovande för kvinnorörelserna!!
Kvinnans själsliv var nu erkänt - ja, hon hade ett !!  Kvinnopsykologi hade tidigare inte varit ett känt begrepp. 
Men på vissa håll föll kvinnosynen tillbaka i gamla mönster, kvinnans plats var i hemmet, vid spisen och vaggan. 

Rent utseendemässigt behöll korsetten sitt grepp om kvinnans liv. Det kom en motreaktion mot de maskulina kvinnorna, med spetsar, blomhattar, puffärmar och annat rysch-pysch. Kvinnosakskvinnorna ansåg att det var ynkliga fasoner, och att det var ett bevis för kvinnokönets slaveri. Trots det var ändå de nya "kvinnliga" kvinnorna mer frigjorda än de gamla maskulina typerna, och de ville frossa i spetsar och färger. De använde sin kvinnlighet i befrielsekampen, och sökte inte ändra sig själva - det var ju inte kvinnorna det var fel på, alltså måste det ju vara fel att försöka bli mer manlig. 
Kvinnorollen blev mycket mer aktiv. Nu stod hon sällan hjälplös dold bakom mannen - hon tog steget fram och lyfte blicken! 

Med det första världskriget tvingades kvinnorna faktiskt till ökad handlingskraft, då de måste rycka in som ersättare för sin män som var ute i kriget. Det hjälpte kvinnan att - både symboliskt och bokstavligen- komma ur de opraktiska kläderna - de var helt enkelt i vägen. 
Efter krigsslutet blev det ett nytt krig - men denna gång handlade det om en konkurrens mellan kvinnorna om de män som fanns kvar efter kriget! En tillfälligt mer förförisk kvinnotyp uppstod, men fick snart lämna över till 20-talets pojkaktiga "kamratflicka". 
Ungefär samtidigt som första världskriget skedde en förskjutning i den ideala kvinnans ålder.  Nu blev plötsligt den unga flickan den åtråvärda. Gamla respektabla kvinnor fick se sig omsprungna av små plattbröstade snärtor.  Modet blev mer ungdomligt och det hänger ju kvar än idag. 
Efter kriget hade kvinnorna fått smak på yrkeslivet och intog en ny ställning med ekonomiskt oberoende i och med möjligheten till eget arbete. Nu behövde man inte vara gift för att klara sig. Gift, vilket tjafs!  Korsetten slängdes och midjan försvann, benen visades upp! 
20-talets kvinna var så totalt annorlunda mot tidigare ideal att det kvinnliga "upproret" nästan skrek!  De unga kvinnorna var plötsligt omöjliga att styra, de gjorde precis vad som föll dem in. 

Strax efter 1930 kom midjan tillbaka och kvinnotypen blev mer bastant med axelvaddar och rejäla ben. Den androgyna figuren från 20-talet var helt ute. Kläderna blev äntligen mer ändamålsenliga och byxor vanligt även bland kvinnor. 
Skillnaden mellan arbete och privatliv blev allt mer markerad, och kläderna satte pricken över i. Strikt på jobbet -  flärdfullt på kvällen. 

Efter andra världskrigets slut kom de "gamla" kvinnoidealen tillbaka med kurvor, smal midja och uppushad byst. 
Kärnfamiljen blev mer isolerad, och det drabbade framförallt kvinnor och barn eftersom det oftast är de som isoleras hemma medan mannen försvann ut i arbetslivet i större utsträckning.  Könsrollerna  var ganska låsta, även om deras praktiska betydelse inte längre var så stor. 
 
 
 

Hemmafrun                                                                                                                       .

Kvinnans roll som "hemmafru" kom faktiskt inte till på allvar förräns på 1900-talet. Tidigare hade hon inte betraktats på det sättet. I bondesamhället arbetade ju båda parter hemma. I de förindustriella städerna hade man ju sitt företag hemma och kvinnan hjälpte till. Överklasskvinnor har inte behövt arbeta överhuvudtaget, inte hemma heller. I tidiga industrisamhällen fick kvinna ofta lov att ata extra arbeten för att klara försörjningen. Det är först i och med den moderna medelklassens framväxt och höjningen av den allmänna standarden efter kriget som "hemmafrun" kommit till. 
Hemmafrun finns i en ganska välbärgad familj. Mannen sticker iväg till jobbet och tjänar pengar, och kvinnan är hemma. Mannens lön täcker försörjningen, troligtvis tack vare att kvinnan lagar mat, handlar, städar, syr och lagar kläder, passar barnen och sköter hela hushållet, men ändå räknas det hon gör inte som arbete!!  Skulle de ha råd att leva på mannens lön om kvinna verkligen inte skulle "göra något" ?  De skulle få hyra städhjälp, handla dyr snabbmat på macken varje kväll eller äta ute (ännu dyrare), köpa nya kläder, anlita barnvakt och dagmamma, betala dyra underhållskostnader för huset pga att småfel inte upptäcks i tid etcetera etcetera. 
Kvinnans arbete i hushållet, med barnpassning, matlagning, inköp, städning etcetera, räknades inte som ett riktigt arbete, eftersom hon inte tjänade pengar på det. Om hon däremot skulle byta med grannfrun och utföra samma syssla i hennes hem mot betalning, ja då skulle det räknas som ett riktigt arbete. Mannen var fortfarande fast i rollen som försörjare, och måste vara den starkare parten. En manlig arbetstagare förtjänade mer pengar än en kvinnlig med exakt samma jobb. Det kanske rentav är viktigt för männens självförtroende att det fortsätter vara så? 

Den kommersiella världen och dess branscher utvecklade också ett kvinnoideal:
Den lagom utbildade hemmafrun. Inte så välutbildad att hon söker ett förvärvsarbete, men ändå aningen understimulerad i hemarbetet, vilket gör henne till ett lätt offer för reklam och liknande.
Männen var helnöjda med att själva få agera i samhällslivet och uppmuntrade hustrurna med glada tillrop för att få dem att känna sig viktiga, som experter på hushållsskötsel.
 
 
 

Och hur är det idag                                                                                                           ?

Jag tycker att det alltid är svårt att berätta om hur det är just nu, det finns ju inget perspektiv på det hela. Men efter att ha läst om förtrycket mot kvinnan under 1500-1800-talen, så tycker jag att kvinnosituationen idag är jättebra. Vi har stöd av lagar och av jämställdhetsministrar och -ombudsmän, och en debatt om jämställdhet och lika rättigheter/skyldigheter förs hela tiden. Könsroller har mer och mer spelats ut. Kvinnor hävdar sig i minst lika stor utsträckning som män, anser jag, och om det inte är riktigt jämställt i samhället ännu, så trir jag att det beror på att gamla "vanor" lever kvar, och att problemet kommer att växa bort så småningom. 

Däremot tycker jag inte att kvinnoidealet är lika bra idag. Det är så fyllt av krav! Men eftersom min teori är att vi själva skapar våra ideal, så är det bara att kavla upp ärmarna och ta itu med det…
 
 
 

Sammanfattning                                                                                                               .

Kvinnans status i samhället har gått i en våg och inte som en rät linje. 
Under forntiden hade kvinnan en stark ställning och samhället var matriarkaliskt styrt.
Under tiden som människan blev bofast jordbrukare skedde en brytpunkt där männen började ta över och det patriarkaliska samhället gjorde sitt intåg. Samtidigt började kvinnorna att hamna i skymundan och deras villkor försämrades.
Med kristendomen kom rättfärdigandet av kvinnoförtrycket genom bibelns texter och syndafallet där Eva frestar Adam. Kvinnan blev den evigt syndiga och skyldig mannen underkastelse. 
Kulmen i det patriarkaliska väldet nåddes under 1600-1850, då kvinnoförtrycket var enormt och kvinnan ansågs helt omyndig och saknade rättigheter.
Från 1850 har kvinnornas ställning gradvis förbättrats genom feministiska rörelser och genom lagändringar. Samtidigt kan man inte säga att männens ställning har försämrats, det är mer som om kvinnorna arbetar sig upp till männens nivå. 

Det kvinnliga idealet som den svagare individen som mest är till för lyst, har utvecklats i takt med det patriarkaliska övertagandet av samhället och bottnar troligtvis i männens rädsla för den kvinnliga revanschen. Det är säkrast att göra kvinnan liten och svag och beroende av den starke mannen, så att hon inte får för sig att starta en ny matriarkalisk revolution. 

upp, tack!